Mycket riktigt hittar jag senare mig själv på bild i mitt Instagram-flöde på mobilen. Publiken vid varenda en av Johan Perssons och Martin Schibbyes föreläsningar fotas och skickas till de fortfarande fängslades anhöriga.

Bilderna ger förhoppningsvis moraliskt stöd till de som har nära och kära i vad som av tidigare fångar beskrivs som Etiopiens värsta fängelse, Kalityfängelset.

I juni 2011 åkte Johan Persson och Martin Schibbye över den etiopiska gränsen från Somalia och följde med rebellgruppen ONLF in i Ogaden-regionen. De var där för att ta reda på huruvida oljebolagen som var verksamma i regionen bidrog till dess tillväxt genom arbetstillfällen och andra investeringar, eller om det var som flyktingarna de hade intervjuat berätade. De hade hört många historier om hur oljebolagens närvaro i området förvärrade en redan ohållbar situation genom att bolagen krävde skydd mot rebellstyrkor av regeringen. Det sades att militären i sin tur tömde regionen på folk genom att bränna byar samt mörda och driva invånarna på flykt.

Livet utan yttrandefrihet

Efter några dagars utmattande vandring i öknen blev de både skottskadade och tillfångatagna av etiopisk militär. I fängelset försökte de båda journalisterna sedan få dagarna att gå i mer än ett år. De var ständigt uppmärksamma på att inte säga fel saker till fel person och till slut pratade de knappt om viktiga frågor alls, bara om triviala vardagssaker. I det smutsiga, trångbodda och farliga Kality var det allra värsta för Johan Persson och Martin Schibbye att leva utan yttrandefrihet.

– Tänk om jag säger något om presidenten i sömnen, berättar Martin Schibbye att han kunde tänka.

Alla brev de fick censurerades av polisen, men även om texten i de brev som kom fram var oläslig så visade de ändå att journalisterna inte var bortglömda.

Fortfarande i fängelset

Johan Persson berättar att det har varit terapeutiskt att skriva om sina erfarenheter i boken 438 dagar, som de nu har publicerat.

– Vi har liksom suttit i fängelse i ett år till. Den bästa boken är inte skriven än. Den finns i Kality och i våra anteckningsblock, säger Martin Schibbye.

Materialet i boken bygger delvis på massor av anteckningar som de lyckades smuggla ut från fängelset med hjälp av släktingar och vänner. De filmer som har visats i media och som finns att se från tillfångatagandet och som dokumenterar andra händelser i Ogaden, kan vi ta del av tack vare en av Ogadens presidents närmaste män, Abdullahi Hussein. Han flydde från Etiopien med både eget och andras filmmaterial som han hade samlat på sig som presidentens förtrogne.

Journalister betraktas som terrorister

Martin Schibbye och Johan Persson har haft lång tid på sig att försöka förstå varför just de hölls kvar i fångenskap så länge. Tidigare var det ofta så att journalister som olagligt tog sig in i Etiopien blev utslängda efter bara några veckor, berättar de.

Efter några veckor i en cell fick de ett brev insmugglat i en tändsticksask från en journalist i kvinnofängelset bredvid.

– Vi insåg att vi hade hamnat i något som var större än oss själva, säger Martin Schibbye.

– Självklart var regimen i Addis Abeba väldigt nervösa för den arabiska våren och revolutionära demokratiska vindar som blåste, säger Johan Persson.

De förstod att det hade gjorts en stor insats mot alla möjliga sorters oliktänkare och motståndare till regimen. Det här handlade inte bara om två svenska journalister som hade gripits i öknen. I fängelset satt bland annat många andra journalister, lärare och imamer, som med sina åsikter hade upprört Etiopiens ledare.

Tyst diplomati

Rättsprocessen mot dem blev långdragen. Först skulle de bestämma sig för att antingen överklaga den fängelsedom på elva år som avkunnades mot dem för terrorism, eller acceptera domen och sedan söka nåd. Det innebar mycket tassande på tå från journalisterna själva, diplomater och svenska politiker och blev en långdragen lektion i internationell realpolitik.

– Den etiopiska regimen anser inte att det finns en konflikt i Ogaden. Bara ordet "konflikt" skulle kunna uppfattas som kritik i rättssalen, berättar Johan Persson.

Budskapet "vi är bara journalister" som de länge försökte förmedla till makthavarna visade sig vara provocerande, istället för att ge dem skydd.

Eftersom censuren i fängelset var så hård, var det svårt för dem att få en uppfattning om vad folk hemma i Sverige och i resten av världen egentligen visste om deras situation.

– Hur ska någon kunna tro på mig och Johan när vi berättar det här tänkte jag, berättar Martin Schibbye.

Läs boken och se dokumentären

Martin Schibbye är skrivande journalist och Johan Persson fotograf, men arbetet med boken 438 dagar har de delat lika på. Johan Persson liknar sitt eget skrivande vid en deg som Martin Schibbye har bakat ut och gjort bröd av, som han sedan själv har fått tillbaka och lagt sista handen vid.

I boken kan du läsa om Johan Perssons och Martin Schibbyes tid i Etiopien. De berättar om de brott som regimen begick mot dem och mot den egna befolkningen, om kampen för att bibehålla dagliga rutiner i fängelset och om många av de människor som fortfarande sitter kvar i Kalityfängelset.

Dokumentären Diktaturens fångar kan du se på SVT Play till den 12 januari 2014 (länken öppnas i ett nytt fönster.) Den är baserad på de filmer som Abdullahi Hussein riskerade sitt liv för och på hans eget och de svenska journalisternas vittesmål.

Text: Anna Östman, Minabibliotek.se
Foto: Anna Östman, 438dagar.se, Magnus Bergström (förstasidan)