I juni 2011 vandrade Johan Persson och Martin Schibbye omkring med rebellgruppen ONLF i Ogaden, Etiopien. De var där för att ta reda på om de utländska oljebolagen i regionen bidrog till dess tillväxt eller om de förvärrade en redan ohållbar situation genom att kräva skydd mot rebellstyrkor av regeringen. Journalisterna hade innan dess intervjuat flyktingar från regionen som sade att militären i sin tur tömde regionen på folk genom att bränna byar samt mörda och driva invånarna på flykt.

Verklighetens dystopi

Efter några dagars utmattande vandring i öknen blev Johan Persson och Martin Schibbye skottskadade och tillfångatagna av etiopisk militär. I fängelset kämpade de sedan för att överleva och få dagarna att gå i mer än ett år. De var ständigt uppmärksamma på att inte säga fel saker till fel person och till slut pratade de knappt om viktiga frågor alls, bara om triviala vardagssaker.

Samtidigt som hela händelseförloppet känns lika overkligt som en dystopisk roman, så är det lika uppenbart att inte ens den mest kreativa av skönlitterära författare skulle kunna fantisera ihop det här utan att ha varit med om det själv.

Allt var reglerat

Det fanns glädjeämnen i fängelset, som när en fotboll överlämnas på ett möte med ambassaden och när deras beställning av musik på CD anländer. Men det som visar sig ge fångarna alltför mycket glädje regleras och schemaläggs snart, som så många av de andra aktiviteterna i fängelset. Tills slut bestäms det vilka sporter som ska utövas när och att föranmälan krävs. Musiklyssnandet begränsas också till 45 minuter om dagen.

När jag läser 438 dagar mår jag illa när de äcklas och jag blir rädd när någon skrämmer dem. Efter ett tag känner jag igen journalisternas olika röster. Jag vet vem det är som berättar och namnen i början av styckena blir överflödiga.

Ilska och vämjelse

Jag behöver inte heller längre lägga någon energi på att tänka mig in i det som journalisterna beskriver som värst: att inte ha någon yttrandefrihet. Efter att ha läst boken kommer ilskan över de befängda orättvisorna automatiskt, blandad med vämjelsen över att stryka den etiopiska regimen medhårs. Men jag är glad och tacksam över att jag som läsare bara behöver känna en bråkdel av vad Johan Persson, Martin Schibbye och de andra fångarna gör och har gjort.