Susso är något på spåren. Någon har sett en mystisk liten varelse precis utanför sitt hem några mil bort. Det skulle kunna vara samma sorts varelse som hon redan har bilder av på sin kryptozoologiska hemsida och hon bara måste försöka få ett foto av den.

Kulturellt träffsäker

I zombiefilm-genren finns fenomenet zombie sällan i berättelsens populärkultur och huvudpersonerna har ingen aning om vad de ska kalla de levande döda. I Stallo gör Stefan Spjut tvärtom och förhåller sig till verkligheten precis som jag känner till den, vilket jag uppskattar. I huvudpersonen Sussos tidslinje, som verkar utspela sig i en nära dåtid, figurerar även all relevant kultur som då fanns i verkligheten.

En okänd varelse

Susso jobbar i hemtjänsten och på fritiden bedriver hon kryptozoologiska fältstudier för att försöka hitta en okänd varelse som hennes morfar en gång råkade få ett flygfoto av. Hennes kall påverkar alla nära relationer och hon har snart engagerat både familj och vänner i sökandet, mer eller mindre frivilligt.

En annan grupp människor är väldigt intresserade av ett barn som de brukar se leka ensam utomhus i en liten by i Lappland. Anledningen till intresset visar sig gå djupt och många generationer bakåt i tiden.

Övernaturligt mitt i vardagen

Jag hade inget problem under läsningen med dialoger eller den "seghet" som flera recensenter har upplevt som negativ. Berättelsens mysterier avslöjas bit för bit och jag tycker att berättarstilen i Stallo mer liknar Stephen Kings, än att det skulle ha varit något sorts misstag, som andra påstår. Förlagets beslut att kalla Stallo en "spänningsroman" kan ha rört till det i mångas huvuden. Den action som ryms i boken är sporadisk, men väldigt intensiv.

Jag kan ta till mig historien på ett djupare sätt när jag får uppleva hur det övernaturliga kryper det vardagliga inpå knuten, till den grad att jag börjar fundera på hur jag själv skulle ha reagerat om något liknande hände mig. Det är en kittlande känsla.