Det andra är människorna. Kriminalpoliserna Mella och Stålnacke, rättsläkaren Lars Pohjanen, Måns Wenngren, Rebeckas granne Sivving och självklart Rebecka Martinsson själv. Så stark men samtidigt så bräcklig.

Åsa Larssons mor- och farföräldrar var laestadianer, men hennes mamma och pappa tog avstånd från kyrkan så hennes uppväxt var inte religiöst präglad. Som tonåring sökte hon sig tillbaka till kyrkan och gick med i Missionsförbundet som hon sedan dess är medlem i.

Läsintresset började tidigt. Åsa Larssons mamma var lärare och pappa bibliotekarie. Den första boken skrev hon när hon var föräldraledig med sitt första barn och livet kändes lite tomt och mekaniskt. Hon ville ha lite kreativitet och anmälde sig till en skrivarkurs. Sedan blev det fyra böcker till, samt kortromaner och noveller.

Åsa Larssons böcker har sålts i 1 300 000 exemplar bara i Sverige. De har kommit ut på 18 språk och är sålda i över 30 länder.

Handlingen i böckerna kretsar runt tre personer – advokat Rebecka Martinsson, polisinspektör Anna-Maria Mella och kollegan Sven-Erik Stålnacke. Det finns också andra färgstarka karaktärer.

Rebecka Martinsson kompletterar kriminalaren Anna-Maria väldigt väl. De är nästan varandras motsatser. Anna-Maria har stor familj och fullt omkring sig hela tiden medan Rebecka är ensamvarg, uppvuxen enbart med farmor i huset i Kurravaara, och har svårt att få vänner. Hon stänger hellre dörren om sig än kämpar för att passa in och trivas med andra.

Däremellan syns ett brett spektrum av olika kvinnor, alla är olika och lägger sitt eget perspektiv till berättelsen. Trots alla starka kvinnoporträtt är männen däremot mer än statister. Det är ensamma män som söker kärleken, var och en på sitt sätt, med sina egenheter och val. De har också stort djup och mening, även om ingen av dem har huvudrollen.

De tidigare nämnda beståndsdelarna tillsammans med Åsa Larssons fantastiska språk, norrländskt korthugget och kärvt med många liknelser, gör läsupplevelsen nästan magisk. Jag dras in i en värld som jag vill stanna kvar i, samtidigt som jag inte kan låta bli att läsa mig närmare och närmare slutet.

Åsa Larsson mejslar fram sina karaktärer med hjälp av vad de säger och hur de säger det, istället för att beskriva i klartext, och det tilltalar mig väldigt mycket. Det eggar min fantasi och lämnar upplevelsen åt mig utan att skriva mig på näsan. Hon har en egen stil med egna metaforer och uttryck som ligger väl i tiden och känns moderna.

  "Jag minns hur vi dog. Jag minns och jag vet. Det är 
  så nu. Vissa saker vet jag fast jag inte har varit med 
  själv. Men jag vet inte allt. Långt ifrån. Det finns inga 
  regler. Som med människor till exempel. Ibland är de 
  öppna rum som jag kan gå in i. Ibland är de stängda. 
  Tiden finns inte. Den är liksom söndervispad."

Som läsare lämnas du aldrig ovetande om sakernas tillstånd, även om polisen inte alltid lyckas klara upp mordet eller morden. Allting har ett sammanhang och även en mening, för förövaren i alla fall, och man får en inblick i hur de tänker. Det gör brotten mer komplexa och nyanserade. Ingenting är någonsin enkelt.

Hundar har fått stort utrymme och en egen själ hos Åsa Larsson. Det märks att hon är en riktig hundmänniska och förstår dem väl. Genom böckerna har jag också fått mig lite hundkunskap och känner numera att jag förstår min egen hund lite bättre. Det är härligt att de får ta plats och vara egna karaktärer med ett eget språk. Hundarna bidrar även till att brotten blir lösta och är verkligen en del av berättelsen.

Det är inte bara hundar som tar aktiv del i böckerna, det är även katter, fåglar och vargar och ibland även naturen och träden. Till detta kommer det fantastiska språk som Åsa Larsson har och som gör allt detta så levande att jag tycker mig vara där och känna kylan svida i skinnet och hundkroppen stryka längs benet.

Bibeln är en källa till bra historier som går att diskutera existentiellt vilket jag tycker Åsa Larsson har överfört till deckargenren på ett bra sätt. Det är också djupet i böckerna som jag tilltalas av, människors komplexitet och oförutsägbarhet och att ingen är bara ond eller bara god. Det lockar till eftertanke långt senare.

Text: Helen Forsberg, Robertsfors bibliotek
Foto: Orlando G Boström/Albert Bonniers förlag