Ulla-Carin Lindquist arbetade under flera år som nyhetsankare på SVT och blev under den perioden ett känt ansikte för många svenskar. Ro utan åror är hennes berättelse om sin tid med sjukdomen ALS, amyotrofisk lateralskleros.

Söker egna svar

Det börjar med att hon känner sig svagare i högerhanden. Den krånglar när hon ska uträtta vardagliga handlingar. Hon förstår ganska snart att något är fel.

Hon blir undersökt och träffar sjukgymnaster och neurologer. Som den journalist hon är försöker hon parallellt läsa sig till vad hon lider av. När hon får sin diagnos, samma dag som hon ska fira sin 50-årsdag, är det bara en bekräftelse på vad hon redan vet. Hon har ALS.

ALS innebär att de viljestyrda musklerna förtvinar. Att andas och att svälja är handlingar som utförs av viljestyrda muskler och utan dem så dör en människa. Sjukdomen tar gradvis ifrån Ulla-Carin Lindqvist talet, men hon fortsätter att skriva. Med enstaka fingrar, med näsan.

Sjukdomen inifrån

Hon beskriver sjukdomen inifrån, det aggressiva förloppet, sina tankar om livet och döden och hur hon förhåller sig till sin situation. Att vara en kontrollmänniska som plötsligt behöver hjälp att duscha. Relationen till sin man och de fyra barnen. Hur hon själv söker och finner perspektiv hos läkare, präster, vänner.

Ulla-Carin Lindqvist beskriver också lyckan som finns vid sidan av sorgen. Att det kan vara en starkare upplevelse att vara med om något för sista gången än för första gången. Det är rättframt och ärligt. Ro utan åror har ett tungt innehåll som dock är lätt att läsa och ger tänkvärda perspektiv.