Never let me go
En melankolisk roman om vänskap och kärlek. Tre skolkamrater på en isolerad internatskola tar sig an sina öden på olika sätt.
Om jag bara fick använda ett ord för att beskriva Nobelpristagaren Kazuo Ishiguros roman Never let me go skulle jag välja "meandering". Det är begreppet som beskriver hur en flod med tiden börjar slingra sig fram, meandra. Ett ord som hela tiden återkommer för min inre syn när jag läser denna bok.
Det är något med hur berättaren Kath ser tillbaka på de viktigaste åren i hennes liv; hur hennes minnen krokar i varandra och i stillsam takt tar med läsaren på en slingrande resa utan att någonsin förlora kursen.
Lyhört skildrade relationer
Never let me go är en stillsam och sorglig berättelse om tre skolkamrater. Kath, Ruth och Tommy går på internatskolan Hailsham någonstans i England i en värld som vi kan känna igen, men som vi förstår skiljer sig från vår.
Det hovrar något oroande över eleverna vid Hailsham, ett förutbestämt öde. Som läsare vet vi inte mycket mer än eleverna själva och vi får pussla ihop ledtrådarna bäst vi kan, precis som de gör för att förstå världen och sina egna förutsättningar i den.
Men det är till viss del oviktigt i vilken miljö eller tid berättelsen utspelar sig. Det centrala i boken är relationerna mellan de tre vännerna, skildrade med lyhördhet för maktspelet, osäkerheten, de outtalade känslorna, dubbelheten som uppträder mellan människor, inte minst när vi är unga.
Boken är skriven på ett förvillande nedtonat sätt. Den gör inte mycket väsen av sig men är en berättelse som stannar kvar.