Varför blev det Italien för dig?
– Min mormor och morfar reste till Italien redan på 1950-talet när de första charterresorna började. De blev helförtjusta och smittade sedan resten av familjen med "Italienbacillen". Så då blev det så att vi alltid reste hit under min uppväxt. Vi åkte till olika platser, Rom, Garda-sjön, Ligurien.

Vad var det som tilltalade dig?
– Allt det som var olikt det man hade hemma. Nu när jag bott utomlands i 30 år tycker jag till exempel att det ska bli väldigt roligt att resa till Umeå. Men det tyckte jag inte när jag var 15 år och bodde i Malmö. Då ville man söderut, till en annan kultur. Det jag kan komma ihåg mest från resorna i min barndom är dofterna och färgerna. Doften av cappuccino, söta bakverk tillsammans med en smutsig soptunna. En förförisk blandning av det sublima och det absolut förfärliga. Och fortfarande tycker jag att är det ett mänskligare samhälle än vårt.

Om du besökt Italien under så lång tid måste du ha sett landet förändras.
– Ja, och det har jag fått anledning att reflektera över inte minst i arbetet med min bok Italiensk dagbok. Jag brukar säga att Italien är ett land som inte förändras men det stämmer naturligtvis inte. Det har förändrats, på gott och ont. Mycket har blivit väldigt mycket bättre. Det är fortfarande ett väldigt byråkratiskt land men det har blivit lite bättre. Men samtidigt har man förlorat lite av den där glada sorglösheten. Den långa ekonomiska krisen har satt väldigt djupa spår i Italien.

Vad tror du att vi i Sverige känner minst till om Italien?
– Om man kommer hit som besökare då tror och hoppas jag att man bara ser de bra sakerna. Då kan man skratta åt sådant som är väldigt jobbigt när man tvingas ha det i sin vardag, som den kaotiska trafiken. Man ser ofta turister sitta och skratta på bussen åt sådant som vi "romare" står och gnisslar tänder över.

Det är så fantastisk vackert och klimatet är så behagligt här, men en det är ett ganska hårt land att bo i. Det är råddigt och man är ganska lämnad åt sig själv och familjen. Det är ett tuffare liv och det ser man nog inte som besökare.

När känner du dig som mest italiensk?
– Det finns en otålighet som är ganska smittsam, det är en sak. Och i Sverige är vi så extremt konsensussökande; det bästa som kan hända i en diskussion är att alla blir överens. I Italien kan man inta en ståndpunkt som är utmanande och provocerande bara för att röra om i grytan. Det tycker jag är intellektuellt stimulerande.

Vad önskar du Italien hade mer av?
– Om Italien och Sverige skulle smälta samman till ett land så skulle det vara "a match made in heaven". Då har du å ena sidan den varma, glada, kreativa italienska mentaliteten blandat med en praktisk ordning och reda. En sak som Sverige verkligen kan slå sig för bröstet för är att vi har en förhållandevis okorrupt offentlighet. Politiker är fortfarande väldigt hederliga vilket skapar en tillit som är bra för samhället.

När känner du dig som mest svensk?
– Det är nog när jag står i en kö på en italiensk myndighet. Vissa saker är så väldigt enkla i Sverige, man kan ringa en myndighet och klara av ett byråkratiskt ärende på fem minuter. Här tar det en hel dag och man kanske ändå blir hemskickad för att man har fel dokument med sig.

Har du några tips på böcker som fångar Italien?

– Med efterkrigstidens Italien som kuliss utvecklas två spännande levnadsöden och ger en bra bild av det italienska samhället. Tidningen The New Yorker jämförde den med Knausgårds Min kamp även om Elena Ferrentes böcker inte är uttalat självbiografiska. Jag läser som sagt den fjärde boken och tänker hela tiden "när får jag läsa igen".

– Melania G. Mazzucco, en av hennes böcker heter Vita, som betyder liv. Niccolò Ammaniti som bland annat skrivit Jag är inte rädd. Det finns ett litet svenskt förlag som heter Contempo som ger ut italiensk samtidslitteratur som är värt att kolla upp. Italienska kulturinstitutet i Stockholm har också gjort en kulturgärning och gett ut ett antal titlar som de ansåg vara väldigt representativa för god italiensk litteratur av författare som Antonio Tabucchi och Claudio Magris.

Text: Anna Sahlén, Minabibliotek
Foto: Casia Bromberg och Giulia Cingolani