Foto: Anna Sahlén

Böcker och trävaror

– För mig personligen vet jag inte om det har förändrat så mycket. Mitt liv pågår precis som det gjorde tidigare.

Visst har det blivit att hon varit ute och talat om boken, säger hon. Å andra sidan var hon ute mycket innan för att prata om sådant hennes trävaruföretag säljer.  

– På sätt och vis är det bara produkten som har ändrats.

Egensinnig huvudperson

Karin Smirnoffs roman är en hemvändarberättelse med lika mycket svärta som empati och faktiskt en hel del humor. Jana Kippo kommer tillbaka till sin hemby för att ta hand om sin bror. Platsen och människorna tvingar henne att möta sitt förflutna. 

– Det finns saker hon behöver ta ställning till för att bli en hel människa. Som karaktär är hon egensinnig. Ofta när jag skriver tar hon egna väger och som författare tänker jag då: "Suck, gör inte sådär". Men hon är bra på mycket också. 

Karin Smirnoff har levt på olika platser och haft flera olika sysselsättningar. Hennes mamma bor fortfarande kvar i byn som är förlagan till byn i boken. Men den handlar inte om platsen mer än på ytan. 

–Jag plockar lite härifrån och lite därifrån, från folk jag känner och från saker jag hör. Boken handlar inte om något som inte finns fritt flytande. Jag skriver om saker som handlar om mig. Som ibland ligger utanför mig själv, men jag tänker att om det berör mig så berör det andra. Jag tror att skrivande hanlar om att klara av att skriva om smärtpunkterna. För utan smärtpunkterna har man ingen berättelse tror jag.

Glesbygdsberättelse

I recensionerna har Karin Smirnoff fler än en gång kopplats ihop med andra stora berättare från Västerbotten som Sara Lidman och Torgny Lindgren.  

– Egentligen tror jag att det handlar om att det är samma landsände. Och för att det finns dialektala inslag i min bok. Men jag tror att min berättelse skulle ha kunnat utspela sig var som helst i glesbygd, säger hon. 

Språket som hon använder har en alldeles egen prägel. Hon har tagit bort alla onödiga skiljetecken och använder inte stora bokstäver annat än i början av meningar. 

Inte ett stilgrepp

– Om man låter bli kommatecken måste man förkorta meningarna. Jag ville att språket skulle gå framåt snabbare, det händer när man tar bort saker som ögat hakar upp sig på.

Sättet att skriva var från början inte ett stilgrepp utan mer något praktiskt. När hon började skriva skrev hon på maskin. Vilket hon var jättedålig på säger hon.

– Så jag tog bort allt onödigt så att jag skulle slippa sitta så mycket med tippex efteråt.

Tempo i berättelsen

Utöver språket är berättelsen i sig händelsedriven och hela tiden på väg framåt, trots att den också nystar i det som varit. 

–Det är ingen postmodernt filosoferande roman; det händer faktiskt saker. Det är tacksamt att vi lever i en sådan tid där den sortens berättande genomsyrar film och tv. 

Även skrivandet går snabbt för henne. I maj kommer det en ny bok om Jana Kippo, Vi for upp med mor. Den utspelar sig i norra Norrbotten och Karin Smirnoff hade tänkt att det skulle bli moderns historia men tyckte att det blev så tråkigt. Karaktärerna från debuten är med och det tillkommer nya. En del i handlingen är att Janas bror Bror går med i en sekt. 

Fler böcker

–Den var mer mödosam att skriva. Mina egna krav på mig själv har varit högre, jag har varit mer självkritisk. Jag hade redan skrivit halva när Jag for ner till bror kom ut. 

Det blir en tredje bok också. 

–Jag har utgått från att så länge Jana Kippo har något att berätta får hon fortsätta. Nu med den andra tvåan boken har jag känt att det blir svårt att inte upprepa sig. Berättelsen måste djupna och Jana Kippo måste utvecklas. I tredje boken handlar det om hennes konstnärskap, som fungerat som en slags skydd från dessa destruktiva män.

Fotnot: Denna artikel är baserad på ett samtal mellan Annika Edlund och Karin Smirnoff på Grubbebiblioteket 6 mars 2019.