För mig var Arctic Monkeys först bara ett namn som florerade i brittisk musikpress. NME (New Musical Express) är kända för att höja nya band till skyarna innan de ens har hunnit släppa sin första singel, men på så sätt ger de en ständigt nya namn att undersöka. Arctic Monkeys var ett namn som satte sig i minnet.

 

När jag sedan såg videon till "When the Sun Goes Down" väcktes mitt intresse direkt. Sångaren Alex Turners brittiska accent var kombinerad med lite baktakt, men framför allt med ett sound som andas influenser från 80-talshjältar som The Smiths och The Jam. Att texten sedan både innehöll frasen "Mr Inconspicuous" och flirtar med The Police avgjorde saken. Det här var jag tvungen att kolla upp närmare.

 

"Whatever People Say I Am, That's What I'm Not" är ett föredömligt kort album. Endast tre av tretton spår räcker längre än 3.30 minuter, men intensiteten och energin i låtarna gör att det räcker gott. Det doftar tidigt 80-tal rakt igenom med ett och annat stänk av de discotrummor som präglat den engelska popen på senare år. Det är snyggt, roligt och lekfullt med många charmiga detaljer. Mina favoritspår är "Dancing Shoes" och "The View from the Afternoon". Nästa album sägs vara klart att släppa under senvåren 2007 och jag hoppas att de levererar lika smittande låtar igen. Man blir nämligen en gladare människa av Arctic Monkeys helt enkelt!