Med båt över Stilla havet kommer på 1920-talet en grupp japanska "postorderbrudar". De är på väg till San Francisco för att gifta sig med japanska män som etablerat sig i USA. Männen har lockat med gedigna titlar och foton på sig själva. Det givna samtalsämnet på båten, medan sjösjukan tilltar och kroppslukterna förvärras, är de män kvinnorna är på väg för att ge sig till.

Boken har ingen huvudperson utan den berättas genomgående i vi-form. Historien pusslas ihop av de många livsödenas skärvor till en gemensam mosaik. Skärvorna, de korta meningarna, smälter ihop i ett stycke och förstärker varandra, för att i nästa stycke kontrastera fullständigt. Den mångfacetterade berättelsen blir en historia lik livet självt. Vi må alla ha samma mål och meningar, men vilka vägar livet tar kan vi inte styra.

Julie Otsukas berättarteknik är poesilik och effektiv. Enstaka meningar och stycken slår som nävar i magen, medan andra fyller med hopp. Det finns ljusglimtar, där lyckan ges några rader, äkta kärlek och antydningar om ett gott liv brinner som små irrbloss i en text som annars lämnar en kvardröjande känsla av melankoli.

Vi kom över havet är inte en må-bra-roman, verkligen inte, men det är en tänkvärd berättelse som jag ändå varmt rekommenderar.