Vid 1960-talets början hade svarta i den amerikanska södern fått rätt att sitta var de ville i bussen tack vare Rosa Parks*. Men annars var rassegregationen fortfarande stark. Om man var svart och råkade ta fel offentliga toalett kunde man bli nästan ihjälslagen. 

Den vita överklassflickan Skeeter vill bli författare och får idén att skriva om svarta hembiträden hos vita familjer. "De uppfostrar ett vitt barn och tjugo år senare blir barnet deras arbetsgivare… vi älskar dem och de älskar oss, och ändå… Vi låter dem inte ens använda toaletten inomhus."

Bokförläggaren i New York godkänner idén men frågan är, kommer hembiträdena att ställa upp? Kommer någon att våga berätta sanningen? Skeeter inser att det kan bli farligt, knappast för henne, men för de svarta kvinnorna.

Berättar trots rädslan
Men kvinnorna vill berätta sina historier trots att de är rädda. Huvudpersoner är Aibileen och Minny. Aibileen, som arbetar hos Skeeters bästa väninna, förlorade sin ende son men har uppfostrat sjutton vita barn. Minny får ofta sparken eftersom hon är ovanligt frispråkig men hon är också en utmärkt kock och får snart en ny anställning.

Jag tror att jag håller en modern klassiker i min hand. Jag förfäras och skäms över hur de svarta behandlas men blir varm i hjärtat av solidariteten mellan de svarta kvinnorna. Och förändring är möjlig. För kvinnorna i boken och för samhället i stort. Medborgarrättsrörelsen börjar ge sig till känna och idag 50 år senare sitter en svart man i Vita huset. 

*I december 1955 vägrade en svart kvinna, Rosa Parks, ge upp sin sittplats på bussen till en vit man som lagen krävde. Det blev början på en bussbojkott som varade över ett år och till slut resulterade i en lagändring.