Ester kommer från en bildad medelklassfamilj men lider av ett enda långt ingenting. Det är en evighet sedan hon fyllde femton och fick laglig rätt att göra allt möjligt lockande. Nu är hon sjutton och kanske är allt redan försent. Kanske syns det att hon inget vet om kärlek. Tiden går och hon blir allt mer förtvivlad.

En vårkväll öppnas ett litet hål i hopplösheten. Veronica och Ester står och tjuvröker när killen från kaféet dyker upp. Det ska vara fest vid sjön, de kan komma. På festen träffas Ester och Isak för första gången.

Starten för kärlek och hat

Isaks lillebror Anton går ut med grannens hund. Han möter Simon från parallellklassen, som också har en hund. Som han har pli på. Inte någon grannes gamla golden. Utan en vacker labrador. Simon med långt hår i hästsvans och silverring i örat, en sådan som folk tycker är snygg. Som tjejerna tittar efter.

"Din hund verkar sjuk" säger Simon. Antons blick alltså. Tänk om han hade haft sin gamla älskade rottweiler kvar.

Så börjar kärlekshistorien mellan Isak och Ester och hathistorien mellan Anton och Simon.

Det är bara början, sedan dansar berättelsen iväg kring bröderna, kring kärleken, kring föräldrar som är lite väl avslappnade och de som vill ha kontroll. Kring motorcyklar, hundar, sex, sprit och hat. Hat.

En verklighetsrysare

Stämningen i berättelsen byggs upp sofistikerat och lyhört. Jag anar, ryser och känner i magen att något fruktansvärt ska hända. Jag vet hur det ska sluta men vill veta hur det går. Det är bladvändarspänning som i en deckare av klass och obehagligt som en riktig rysare. En relationsrysare.

Inget beskrivs som svart eller vitt, inget är enkelt eller schablon. Jessica Schiefauer har skrivit en bok som är så himla stark och berörande att ingen som läser den kan bli förvånad över att den vann Augustpriset 2015. Årets bästa bok!