I den självbiografiska Mor gifter sig från 1936, får vi läsa om författaren Moa Martinsons tidiga barndomsår. I boken heter hon Mia och den utspelar sig i och omkring det förra sekelskiftets Norrköping. Tillvaron delas med hennes mamma Hedvig som på alla sätt försöker få det att gå ihop för dem och minska misären. Med i bilden finns en styvfar som oftast kallas "han", till stor del för att han sällan är hemma utan oftare sitter på ölcafé med löningen i fickan eller sover hos någon älskarinna.

Vad barn tänker om "de stora"

De skulle nog ha det bättre utan honom tänker Mia. För överallt ser hon gravida kvinnor vars kroppar och värdighet bryts ner av för hårt arbete, snålande, svältande och missfall. I utkanten finns karlarna som när de väl är hemma mest är fulla och otrevliga.

Så varför är då ändå maten aldrig så bra där hemma som när mor har fått bud om att "han" ska komma hem? Det är bland annat detta, den åttaåriga Mias tankar kring relationen mellan män och kvinnor och sin egen relation till sin mamma, som boken är byggd på.

Jag tycker det vilar något magiskt och på bästa sätt uppkäftigt över den här boken. 1936 är det ännu skamligt att ha barn utan att vara gift och här kommer en bok som heter Mor gifter sig. Dessutom handlar den till störst del, inte om män, utan om kvinnor och barn och deras upplevelser av samhället. 

Verkligheten är nog

De flesta socialrealistiska barndomsskildringar har en förmåga att krypa under skinnet på läsaren och Mor gifter sig är inget undantag. Till stor del beror det på att dramatiska utsvävningar och överdrifter har fått ge vika för en så långt som möjligt korrekt och saklig redogörelse.

Moa beordrar oss inte att tycka eller tänka någonting utan låter våra egna samveten fylla i luckorna. Hennes närhet till minnena och den uppriktiga återgivelsen gör att många skribenter säger samma sak: att läsa Moa Martinson är som att sitta nära henne och få historien berättad för sig.