När jag ser svenska filmer retar jag mig ofta på att karaktärerna inte pratar som folk gör i verkliga livet. Det brukar låta tillgjort - ungefär som att de läser direkt från manus. Kanske är det så i utländska filmer också, men det är svårt för mig att bedöma. I Fucking Åmål känns dialogen sällsynt äkta och den är dessutom sanslöst rolig.

Jag har ingen aning hur mycket som är improviserat av skådespelarna under själva inspelningen, men jag gissar att det är en hel del. Hur skulle man annars kunna hitta på scenen där några killar diskuterar vem som har den bästa (minsta) mobiltelefonen? Det finns många andra sådana exempel. De unga skådespelarna är faktiskt mycket bättre än de rutinerade vuxna i den här filmen. Rebecka Liljeberg och Alexandra Dahlström fick välförtjänt dela på priset till bästa skådespelerska vid Guldbaggegalan.

Filmen handlar om de två unga tjejerna Agnes och Elin - deras omtumlande känsloliv med kärlek och osäkerhet, frustrationen kring att inte riktigt få vara sig själv och att tvingas bo i "fucking-jävla-kuk-Åmål". Om man byter ut Åmål mot valfritt ortnamn kan nästan de flesta, både unga och vuxna, identifiera sig med temat.