Jag har några böcker som jag ständigt återkommer till, min slitna utgåva av And then there were none är en av dem. Helst vill jag läsa den varje sommar. Fastän jag vet hur den slutar känner jag mig sällsamt dragen till den gastkramande berättelsen som utspelar sig på en isolerad ö utanför kusten i Devon.

Hemligheter från det förflutna

And then there were none (på svenska heter den numera Och så var det ingen kvar) är en av världens mest sålda böcker och kanske den mest kända deckaren av dem alla. Agatha Christies mästerverk gavs för första gången ut i England 1939. 

Tio personer bjuds in till en liten enslig ö. De flesta är för varandra helt okända. Väl på plats visar det sig att motivet bakom deras vistelse inte alls är vad de tror. Istället för att välkomnas till en stärkande vecka i havsluften vill någon avslöja mörka hemligheter från gästernas förflutna.

De bedyrar alla sin oskuld men det dröjer inte länge förrän en av dem faller offer för en mördares hand. Morgonen därpå hittas ännu en av gästerna död. Ett gammalt barnkammarrim sitter uppe i gästernas respektive rum och klargör efterhand att mördaren väljer sina mordmetoder efter det.

Intrikat, klaustrofobisk och genial

En ondskefull plan har satts i verket. En efter en mördas de församlade. Ön genomsöks men de enda som verkar finnas där är det ursprungliga sällskapet på tio personer.

Boken är ett mästerverk bland pusseldeckare. Med en intrikat handling och ett klaustrofobiskt upplägg blir det en bok som är omöjlig att lägga ifrån sig. När historien till sist rullas upp får gåtan en genial lösning som till skillnad från många deckare känns tillfredställande och synnerligen genomtänkt.