Mycket kortare än så här kan en dikt inte bli. Den skrevs på 1600-talet av haikumästaren Matsuo Basho, och den ingår i det lilla urval som Rolf Aggestam tolkat i Det väderbitna benranglet.

Haikun har kallats den ultimata minimalistiska dikten. Fåordig men mångbottnad. En japansk versform bestående av 17 stavelser med rötter i en kedjediktform från vilken den första versen kom att frigöras och bli en egen genre.

Ytligt sett är den snabbläst, men så koncentrerad till form och mättad till innehåll att den många gånger kräver både omläsning och eftertanke för att öppna sig. En text att återvända till och meditera över.

Kanske är det just haikuns sätt att antyda med ett par penseldrag och sedan lämna resten åt läsaren att fylla i som fångar oss. Den tvådelade formen med en årstidsmarkör och en avslutande oväntad knorr ger karaktär åt dikten.

Variationer och historik

Lars

Vargö

Fyra haiku-diktare från olika tider betraktas som de stora namnen.

Matsuo Basho (1644-94), har blivit en sinnebild för den kringvandrande fattige poeten. Han som inte kan motstå frestelsen att ge sig hän åt de så kallade vilda verserna, utan ger sig ut på vägarna för att uppleva och dikta. Att det inte alla gånger rörde sig om rena lustvandringar förstår man av följande rader ur En färd i det inre av landet:

Lopporna, lössen,
hästen som står och pissar
vid min huvudgärd.

Själv lär han ha sagt att det inte finns något ämne som inte lämpar sig för haiku. Allt har sin plats i hans diktning och det lilla avspeglas i det stora. Basho blev snabbt berömd och vid sin död sägs han ha haft över tvåtusen elever av vilka några snabbt kom i gräl om vem som var den rättmätige arvtagaren.

Dikter födda ur lidande

Ju ensammare man blir
desto mer träder månen fram
som en vän

Kobayashi Issa (1763-1827) är den ende av de fyra som ägnats en egen levnadsskildring på svenska. Författaren och översättaren Per Erik Wahlund skrev på 1970-talet boken Lövfällning. En unik skildring av en poet som beskrivs som ”en smärtans, vemodets och förgängelsekänslans diktare”. Och visst hade Issa anledning att känna både smärta och vemod. Motgångar och olyckor drabbade honom genom livet. Efter en kringflackande tillvaro förlorade han sin familj, började ett nytt men sämre äktenskap och blev alltmer sjuklig.

Ingenting äger
jag – bara min sinnesfrid
och kvällens svalka

När han hunnit gifta om sig en tredje gång drabbades han åter av oturen. Hans gård brann ned och han förlorade nästan allt han hade. Hans avskedsdikt till livet andas trots alla motgångar och prövningar vare sig bitterhet eller sorg:

Tacka, mitt hjärta:
även snön på sängtäcket
kommer från Himlen.

På kyrkogården
är gravstenarna låga
men gräset frodigt

Ovan nämnda förnyelse och våra samtida haiku-diktare kan den intresserade läsa mer om i en kommande artikel.

Text: Hans Millgård, Stadsbiblioteket
Bild: Anders Olofsson, Photos.com

Följ den här länken så kan du gå i Bashos fotspår tillsammans med Howard Norman på National Geographic.