Granskade sitt eget urval

– Man kan föra in litterära impulser utifrån in i den egna litteraturen och fungera som en bro till en annan kultur, och det är väl hedervärt. Men det är inte hela sanningen om översättning, fortsätter han.

Nils Håkanson är översättare och förläggare och tilldelades Elsa Swensons stipendium 2012 för sitt arbete bland annat med att tillgängliggöra ukrainsk, belarusisk och rysk litteratur. För några år sedan började han granska sig själv och sina kollegors urval.

– Jag började tycka att det var något suspekt med mitt eget urval och det sätt som jag presenterade det på. Det var en massa eländesskildringar. Jag tittade lite på vad andra översatt och det drog åt samma håll.

En ensidig bild av Ryssland

– Man kunde få intrycket att det alltid varit fruktansvärt i varenda stund för samtliga ryssar som någonsin levt. Man kunde också få intrycket att det inte riktigt finns någon litteratur i Ryssland som man kan ta del av förr dess egen skull för att den är rolig, spännande eller har estetiskt intressanta sidor.

– Den utspelar sig i St. Petersburg och handlar om ett gäng tonåringar som gör vad tonåringar gör, går runt, smygröker, dricker sprit, hånglar, cyklar. Men i pressen jämfördes hon med Dosteojevskij och Tolstoj, fråga mig inte varför. Men de missade massa saker som att det är en ganska intressant ungdomskildring med nerv.

Oppositionella röster har premierats

Nils Håkanson undrade vad likriktningen berodde på och fick chansen att forska kring frågan. Han har studerat den ryska litteraturen genom historien och urskiljt ett mönster.

– Det har visat sig att i Sverige och västvärlden återkommande har haft den här slagsidan; att trycka på det politiska inslaget i litteraturen och på litteraturens representativitet för det ryska samhället. Det gäller inte alla författare och inte alla perioder men är återkommande.

Nils Håkanson tror att ett skäl är att de politiska systemen skilt sig åt och att läsarna sökt information i skönlitteraturen, men också att det finns ett upplevt främlingsskap gentemot Ryssland, att eländesskildringarna fyller en funktion för den svenska självbilden. Kanske vilar en trygghet i vetskapen om att det går lite dåligt för Ryssland, att de nog står kvar i de där brödköerna.  

Läs med nya ögon!

– Svenska översättare och förläggare har nästan aldrig premierat ryska författare som står på god fot med statsmakten. Översättningslitteraturen är inte neutral, vilket man kan få för sig. Som svensk bokkonsument möter man författare som görs representativa för hela landets kultur, säger Nils Håkanson.  

Men risken är att fördomar förstärks och litteraturens allmängiltiga teman går läsaren förbi. Hur är det då möjligt att övervinna denna barriär?

– Som läsare, framför allt genom att läsa med lite andra glasögon. Att försöka uppfatta det mer allmängiltiga innehållet. Som förläggare i i urval av verken och i presentationen av dem, att försöka undvika det som kan uppfattas på fel sätt, säger han.  

Nils Håkanson vill inte ge sig på att beskriva den ryska litteraturscenen eftersom den är stor, spretig och konturlös. Han säger att det ges ut mycket bra populärlitteratur, fantasy och SF och tipsar om förlaget Ersatz utgivning. Bland den egna utgivningen lyfter han den ukrainska Serhij Zjadans Anarchy in the UKR och en serie ryska kortromaner.

Klassiker eller populärlitteratur

– Om man ska närma sig den ryska litteraturen är det nog bara att hugga in på första bästa bok. Bland klassikerna brukar Dostojekvskijs stora böcker som Brott och straff och Idioten vara sånt som folk gillar. Annars finns till exempel de fantasy- och SF-böckerna som kommer ut idag, säger Nils Håkanson. 

Han är mycket tacksam över att ha fått Elsa Swensons stipendium på 25 000 kronor. Pengarna kommer att ge honom utrymme att jobba och fungera som lön. Han tror också att stipendiet kan fylla en viktig funktion för den svenska litteraturvärlden där det behövs uppmuntran.

Text och foto: Anna Sahlén, Minabibliotek.se

Fotnot: Texten är baserad på ett seminarium och en intervju under Littfest 2012.