Naiva mästare
Varje landsända har sina konstnärer. Några framgångsrika och högutbildade och andra utan formell skolning. Men vad de självlärda saknar i förfinad teknik och referenser till konsthistorien, kompenserar de med ett personligt uttryck.
Verkar i skymundan
Utövarna jobbar ofta i det tysta och blir sällan uppmärksammade. Många av deras alster har med tiden förvisats till sommarstugor och utedass. Undantag finns däremot, som nått en större publik. Hälsingland har sin Lim-Johan, Småland sin Döderhultare, Jämtland sin Primus och Västerbotten har Victoria Nygren. Den här sortens konst har inte ägnats något större intresse från vetenskapens eller kritikernas sida. I Konsten 1915-1950 ägnar Thomas Millroth fem av de 600 sidorna åt ämnet.
"Det finns tiotusen snusdosmakare i världen men bara en Döderhultare", kunde en stolt och självmedveten Axel Pettersson säga om sig själv, när framgången hade gjort honom till en välbeställd man. Auktoriteter inom konst- och museivärlden hade liknat honom vid giganter som Michelangelo och Leonardo da Vinci. Hans skarpskurna figurer, vare sig de föreställer fattigfolk eller myndighetspersoner, har hittat vägen till en stor publik.
Döderhultare blev ett begrepp
Döderhultare blev ett begrepp och många har försökt axla manteln efter Axel Pettersson. Några kan man hitta i Olle Nessles bok Okända mästare. Sten, papier maché och plast har här använts och ibland även krokvuxet trä och vrilar. Allt kan förvandlas och förädlas. Föregångare och efterföljare samsas om utrymmet i en inspirerande blandning.
Victoria Nygren från Norsjö
"Träden kan inte vara gröna i himlen", lär Victoria Nygren ha svarat på en fråga om varför hon målade röda träd. Det himmelska var för henne lika viktigt som det jordiska. Himlavisionerna samsades i hennes måleri med porträtt och landskap.
Berta Hansson, också hon folkskollärare och konstnär med egna erfarenheter från Västerbotten, var en av många som såg Victoria Nygrens kvaliteter. I julnumret 1966 av tidningen Vi beskriver hon lyriskt en duk med foreller och rödingar:
"De ägde det slags öververklighet som bara en äkta naivist kan skapa i ögonblick av stor förälskelse inför motivet".
Romaner sprungna ur verken
När Anita Salomonsson sökte bilder på änglar under arbetet med sin debutroman Änglabilder kom hon Victoria Nygrens arbeten på spåren. En tid senare fick hon också tillgång till brev och opublicerade texter. Anita Salomonsson blev fast. Här fanns ett unikt människoöde och stoffet till en ny roman låg framför henne. Den kom att få titeln I själen förskräckt.
"Den, den, den djävla scharlakan, den har förstört Olssons liv" sa en gång Johan Olsson, mer känd som Lim-Johan, om sitt eget öde. I samband med sjukdomen förändrades hans personlighet och han ansågs som hotfull och farlig för sin omgivning. Lim-Johan förpassades till Uppsala hospital där han blev kvar i elva år. Om honom får man veta mera i Margareta Ekarvs roman Tinnar och gyllene torn och i Hans Lidmans bok Lim-Johan: ett levnadsöde. Tillsammans ger böckerna bilden av en kraftkarl som tappat fotfästet i den vanliga världen men skapat sig ett nytt genom sitt måleri.
Ett jämtländskt levnadsöde
Primus Mortimer Pettersson gick till sjöss 1914 och blev borta under hela första världskriget. Han hamnade på mentalsjukhus i USA och på Östersunds Hospital när han återvände till Sverige, där han kom att tillbringa hela sitt återstående liv. En ny sjukhuschef med stort konstintresse och en nyanställd skötare med blick för Primus bildbegåvning sporrade honom, och gav hans liv en ny inriktning.
Hans målningar är lätta att känna igen, fyllda av märkliga städer med kupoler och pyramider mot en bakgrund av flammande röda himlar. I Primus - ingen vanlig naivist berättar Gurli Utas om hur han fångades upp av gallerivärlden och fick ställa ut på ett av de mest prestigetyngda gallerierna i Stockholm. Att vägen till framgång var kantad av motgångar berättar Carl-Göran Ekerwald i Storsjöbygden. En överläkare kallade Primus tavlor för skräckkonst och "alster av en undangömd och sjuk människa".
Om det finns några naiva konstnärer idag och ifall begreppet längre är meningsfullt kan diskuteras. Den annorlunda konst som kommer till i dagens teknikstinna stadsmiljöer har ingen annan vedertagen benämning. I Annan konst försöker författarna hitta ett nytt sätt att närma sig konstyttringar som annars skulle förbli okända. "En annan konst" kallas här dessa uttryck som annars inte så lätt låter sig fångas och kategoriseras.
Läs mer på Döderhultarmuseet i Oskarshamns webbsida.