Leonard Cohen öppnade ett rum för oss och skänkte oss sin poesi
Hans Millgård skriver en krönika om en skapande person som berörde över generationsgränserna med sin poesi och sin musik. Leonard Cohen gick bort i november 2016.
Uppbackad av några fullblodsmusiker och tre himmelskt skönsjungande ladies gör han ett utsnitt av sitt livsverk. Och han gör det med intensitet och känsla. Det finns en sällsam värme och entusiasm i publiken och jag tycker mig ana vad det är som berör oss.
Han öppnar ett rum för oss. Ett rum för våra besvikelser och motgångar. Ett som har förmågan att försona oss med det sorgesamma och svåra. Kanske till och med göra det vackert eller åtminstone meningsfullt.
Vad är en diktare? En olycklig människa, som gömmer kval i djupet av sitt hjärta, men vars läppar formats så, att det låter som skön musik, när han suckar och skriker.
Han ger sina musiker och sångerskor plats och betygar oss i publiken sin tacksamhet över att vi låter hans sånger leva. Ödmjukhet är ordet. Kanske har det att göra med hans sex år i ett zenbuddhistiskt kloster. Att han tillstår sitt beroende av oss som lyssnare och att hans musik självdör om ingen tar den till sitt hjärta.
Eller är det kanske som Po Tidholm i sin recension i DN smått sarkastiskt sammanfattar:
"Poeterna arbetar för dem som vill skänka lite tyngd åt livet, som vill ha det besvärligt på ett lite mer märkvärdigt sätt. Leonard står till tjänst."
När jag satt där på Scandinavium med min äldsta dotter och lyssnade på den sång som jag en gång i slutet av sextiotalet hört i ett studentrum doftsatt med rökelse och med Che Guevaras uppfordrande porträtt som ikon på väggen slog mig tanken att jag då var lika gammal som min dotter var i detta ögonblick. Vi fick dela en upplevelse och blev för ett ögonblick lika gamla.
Somliga textrader blir legendariska, föder personliga tolkningar och ger upphov till nya skapelser. Många känner sig kallade, men få har något att tillföra. I de mest oväntade sammanhang kan vi stöta på hans texter. Som här på ett ödsligt hus som väntar på nya ägare och ett nytt liv.
Nu blev den här turnén inte den sista ändå. Redan 2010 kom han tillbaka. Tyvärr hann han inte göra det ännu en gång, trots att han var spådd att leva tills han blev 90 år.
Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto: Rama/Wikimedia Commons
Kalligrafi på hus: Margareta Hafstad