En god vän besökte oss nyligen. Medan vi talades vid frågade han varför jag inte gjorde någonting? Det kändes så besynnerligt och jag undrade: ”Vad menar du med det, jag gör ju massor av saker och får jag tid över, så läser jag.”
Han svarade: ”Ja men något riktigt.” 

 

Sen fick jag en uppräkning om vad som är riktigt. Från att måla möbler, väva mattor och sy till att anlägga ett trädgårdsland. Att läsa var bara ett tidsfördriv.

 

Den här mannen är femton år yngre än jag. En modern man trodde jag.

 

Jag föll bakåt i tiden och kom ihåg hur det var när jag växte upp. Sedan jag lärt mig läsa, älskade jag sagor och berättelser. Men min mor var ofta förtvivlad. Hon kände till flera personer som blivit galna av att läsa och därför smög jag med böckerna.

 

Hon ville att jag skulle handarbeta, men det tyckte jag inte om. Mina alster på syslöjden var för sorgliga och mamma trodde aldrig att jag skulle bli gift. Det ville jag inte heller, men hon berättade ofta om andra flickor som redan hade sina brudkistor fulla med lakan och örngott som de sytt och virkat spetsarna till.

 

Många av mina jämnåriga i byn odlade också trädgårdsland och om höstarna kunde man vinna priser för gott arbete. En sommar gjorde jag ett försök, men de få frön som blev plantor och kom upp torkade bort och det fanns ingen likhet mellan de vackra trädgårdsbilderna vi hade som ideal och min lilla odling.

 

Så jag återgick till mitt smygläsande - även om det var farligt. Jag visste att bli galen innebar att man låstes in. Hos mormor hade jag ofta bläddrat i familjebibeln. I den fanns många bilder från ”avgrunden och helvetet”. Jag vet inte hur det kom sig, men jag trodde att Umedalen och avgrunden var samma ställe.

 

Vilken tur då att sagorna fanns. Där kunde jag lära att det alltid finns en ljusning just när det är som mörkast. Ofta kröp vi alla syskonen ner under björnskinnsfällen medan jag läste högt. Och vi reste till Landet längesedan eller följde med Snorre säl på hans färd. Askungen, Snövit och Törnrosa alla fick de upprättelse. I många sagor var det den svagaste, den yngste eller minste som med sin list kunde besegra det onda.

 

Redan Wittgenstein var av den åsikten att man inte kan operera bort sorg och grymhet ur livet, men det är viktigt att barnen först får en möjlighet att möta dem i sagan för att lära sig hantera dem i verkligheten.

 

Senare arbetade jag på Umedalens sjukhus och mötte där människor som delgav mig sina livshistorier. Många beskrev sina psykoser och hur de levde i en inre skrämmande bild- och känslovärld som ofta jagade dem.

 

Så småningom blev jag övertygad om att jag klarade mig från galenskap tack vare läsningen av sagor och berättelser. De lärde mig att inte rädas för drömmarnas och fantasins bilder av det onda – i stället för tvärt om som mamma trodde.

 

 

En krönika av Agnes Lindgren, pensionär