Konsten att sjösätta en båt
Panta rei – allt flyter. Det anser en del att Herakleitos har sagt. Jag kan bara säga att det gör det verkligen. Jag har sett det med egna ögon när vi sjösatte vår båt. Allt flöt. Soffkuddar, lös inredning och till och med vår nyköpta porta potti eller portaloo om man vill ha en mer brittisk touch. (Portaloo, old chap!) Nåja, en toa är det i alla fall och flyter gör den. Båten flöt dock inte. Inte alls. Men jag börjar från början.
Det var en vacker båt. Åtta meter lång och kravellbyggd med däck i Oregon pine. Det var ruff både fram och bak, för och akter. Tydligen hade Krüger en båt från samme båtbyggare när det begav sig. Före kraschen.
Nu är det ett tag sedan vi sjösatte vår båt så jag kommer inte riktigt ihåg alla fantastiska detaljer i inredning och träslag. Det är själva sjösättningen som etsat sig fast i mitt minne.
Vi var ganska nyinflyttade i vår by på den tiden och hade fått hjälp av en granne med transport till sjösättningsviken. Vi kom dit gott och väl och sedan gick det undan.
Jag kan väl säga att vi hann se att länspumparna fungerade ordentligt innan den sjönk. Vi slog till och med något slags rekord eftersom en äldre herre, som bodde alldeles intill och sett många sjösättningar, utropade (lite väl entusiastiskt) att han aldrig hade sett en båt sjunka så snabbt.
Bärgningen kom snabbt igång och det hela drog så pass mycket publik att det nästan utvecklade sig till folkfest. Det saknades egentligen bara en korvgubbe och en ballongförsäljare. Jag såg till och med människor som förevigade händelsen med kamera. Bilderna har jag däremot aldrig fått se. Jag tog inga själv.
Jag och min man deltog inte i festligheterna. Vi hade fullt sjå med pumpar och hinkar men fick många goda råd och glada tillrop. Det var bra för det var faktiskt rätt jobbigt - och vattnet var kallt!
Det var alltså här jag stod, med vatten upp till midjan, när jag såg att allt flyter. I en kravellbyggd båt med däck av Oregon pine. Panta rei! Strax efter att porta pottin flutit förbi trevade min man i jeansfickan (under vattenlinjen) och fick fram sin snusdosa.
Behöver jag säga det? Panta rei! Snusarna flöt (mer eller mindre) omkring i dosan och nu såg jag beslutsamhetens friska färg försvinna från hans kinder.
Här gjorde jag min stora insats. Den insats som en äldre bekant fortfarande drar sig till minnes med vördnad.
Vi hade försökt säkra båten
med hjälp av spännband men kunde inte få dit dem ordentligt. Något hakade fast under båten. Det var kritiskt, för hur vi än pumpade och öste så strömmade vattnet in. Well, a woman's gotta do what a woman's gotta do.
Folk hade så smått börjat tappa intresset och bege sig hemåt. Vår trogne granne som hjälpt oss hela vägen berömde oss för vårt goda humör och det var även han som gav min man smeknamnet Kapten Nemo.
Vi har inte kvar vår båt. Även om min man, träbåtsentusiasten, muttrade mellan sammanbitna tänder att vi skulle ”plasta in hela skiten”. Nä, vi har sålt vår båt. Till en granne faktiskt. Samme granne som stod pall när det gällde. Min man tyckte det var skönt att den hamnade hos någon som förstod sig på träbåtar och där han vet att den får det bra. Och vi ser fram emot sjösättningen!
Om du läst ända hit så är du förmodligen intresserad av båtar och båtliv så här får du några boktips på köpet.
Text:
Anna Holmström Degerman, Hörnefors bibliotek.
-
Tre män i en båt
Språk:SvenskaPubliceringsår: 1960Klassifikation: Skönlitteratur översatt från engelskaFinns som: -
En världsomsegling under havet
Språk:SvenskaPubliceringsår: 1972Klassifikation: Skönlitteratur översatt till svenskaFinns som: -
Ta rodret, kvinna!
Undertitel: inspiration och fakta för kvinnliga sjöfarareSpråk:SvenskaPubliceringsår: 2007Klassifikation: Fartyg och sjöfartFinns som: -
Träbåtar
Undertitel: om konsten att älska och vårda en träbåtSpråk:SvenskaPubliceringsår: 1999Klassifikation: MedicinFinns som: