Kvinnorna gör så gott de kan

Boken utgår från Mor Sofi som tillsammans med sin väninna Fredrika börjar med fredagsbad. Det är mycket märkvärdigt och talas om både vitt och brett i statarkretsarna. Till slut klarar inte Mor Sofi av baktalandet längre utan tar livet av sig.

Ur detta hemska rinner berättelsen om Ellen och Sally fram. Mor Sofi är deras gemensamma ursprung men de har ingen aning om varandra förrän de som vuxna flyttar till samma lilla by utanför Norrköping. 

Livet far inte så väl fram med kvinnorna men de gör så gott de kan och hankar sig fram. Moa Martinson förskönade ingenting. Hon pratar om kvinnokroppen som "livets egen runsten", märkt efter graviditeter, förlossningar, svält, hårt arbete och en massa umbäranden.

Ger en bild av verklighetens kvinna

Karlarna har ofta problem med spriten och humöret så ansvaret för hem och familj ligger på kvinnorna. Ellen och Sally är två olika personligheter men de finner varandra och har mycket gemensamt i sina liv och de räddar varandra.
 

Boken utgår från kvinnornas kropp och sexualitet i Mor Sofis nakna kropp vid veckans bad och den tecknar ett mönster av lidande utifrån kroppen och sexualiteten i födslovåndor och svält när barnen blir många. Moa Martinson ger en motbild till den, av manliga författare under samma tidsepok, så ofta beskrivna huldran med runda höfter och gungande bröst.

"En bok som alla bör läsa"

När jag läste den första gången blev jag otroligt berörd trots att jag inte upplevt så mycket i mitt då drygt 20-åriga liv. Moa Martinsson är rak och konkret och väjer inte för det jobbiga, hemska eller eländiga.

Jag drogs in i berättelsens mustiga språk och hamnade mitt bland mina medsystrar vars liv jag som socialist och feminist fortsatt kämpa för även politiskt. Den blev mitt feministiska och politiska uppvaknande och jag kan nu, 15 år senare, förstå än mer av vad hon ville säga. Det är en bok jag återkommer till hela tiden och jag får aldrig nog.

Moa Martinson hämtade inspiration från sin vardag som torpare med fem barn. Maken var för det mesta ute på jobb och när han väl var hemma var han ofta onykter. Trots sin oregelbundna skolgång under uppväxten fick hon ändå bra betyg och skrivandet blev en ventil för henne hemma i torpet. När hon en gång skrivit en insändare till Arbetaren och fick den publicerad kunde hon inte sluta. Detta är en av de bästa svenska böckerna i historien tycker jag och den borde alla läsa.

Text: Helen Forsberg, Robertsfors bibliotek