Motsättningar mellan epoker

Jacques Tatis filmer handlar på ett eller annat sätt om mötet mellan det gamla livet och det nya moderna med all sin teknik. I Min onkel är kontrasten total mellan det charmigt förfallna kvarter där Hulot bor och den supermoderna villa där systern och hennes plaströrsproducerande äkta hälft och son tillbringar sina liv.

Köket liknar mest ett laboratorium och inredningen är avantgardistisk och obekväm. Ett hem att skylta med, men inte att leva i. En miljö som den lille sonen i familjen vantrivs i. Hans räddare ur tristessen blir onkeln, som tar med honom ut i världen på sin cykel.

Provocerad brevbärare

En äldre lantlig släkting till Hulot tycker jag mig ana i lantbrevbäraren i Fest i byn från 1947. Nationaldagen firas i en liten by med ett kringresande tivoli. Bland attraktionerna finns en tältbio som visar en film om det förträffliga amerikanska postverket som med flyg och motorcyklar levererar post med ilfart. Byns brevbärare blir både provocerad och hänförd och tar upp kampen mot amerikanarna med sin enkla franska tjänstecykel. Hans fantasi går i spinn och hans cykel förvandlas till rena fartmonstret. Han lyckas till och med matcha tätklungan i Tour de France.

Katastrof som vardag

Resan är målet

Traffic som hade premiär 1971 är en ren orgie i motorvägar, bilköer och trafikstockningar av de mest osannolika slag. Transportsträckorna är långa, men här är det resan i sig och inte målet som ger färden innehåll och mening. När jag väl insett det kan jag gotta mig åt alla de infall och tokigheter som filmen är uppbyggd av. För den som dessutom är litet av en bilnörd, som jag, och gärna försöker identifiera franska bilmodeller från 1960- och 70-tal är lyckan total.

En personlig erfarenhet

Utgångspunkten för berättelsen är en husbil i miniformat som ska premiärvisas på Bilsalongen i Amsterdam. Den kallas Altra och är i verkligheten en ombyggd Renault 4 L, där sätena är av campingmodell och växelspaken av krycktyp. I Sverige, där bilen fick smeknamnet Laban, lanserade reklammakarna den som en ”antibil”, då den var liten, långsam och ganska ful.

I en sådan antibil gjorde några goda vänner och jag en resa till Bretagne på tidigt 70-tal. Någon husbil var den inte men bodde i den gjorde vi ändå. Visserligen bara en natt. En av oss fick husera i framsätet, en i baksätet och en under bilen.

Ekonomisk ruin blev filmhistoria

Här finns alla de ljudeffekter som Jacques Tati älskade - fåtöljdynor som pyser och pruttar, dörrar som glonkar, syntetiska högtalarröster och högklackade skors smattrande salvor på stengolv. Befrielsen kommer i mötet med de vanliga människorna på gatan.

Skuldsatt i tio år

Miljöerna byggdes upp från grunden, filmen spelades in i 70 millimetersformat och blev ohyggligt dyr. Den stora publiken uteblev och det skulle ta Jacques Tati ett decennium att bli skuldfri. En av filmscenografins största triumfer blev han största personliga misslyckande.

Filmens höjdpunkt är en nyöppnad restaurangs förstakväll med sistaminutenfixande hantverkare, måttligt intrimmad serveringspersonal och en högst blandad publik. Och så Monsieur Hulot. Kvällen börjar lugnt men stämningen och stressen stiger och totalt kaos utbryter.

Sverige och en reinkarnation

Sin sista film, Parade, gjorde han 1974 i samarbete med SVT i Stockholm. I den återvänder han i sin gamla roll som kabaréartist, en roll som han visat upp sina färdigheter i på Chinavarieteten redan 1949. Cirkeln var sluten.

2010 kom oväntat en present till alla Jacques Tati-älskare. Den franske serietecknaren och regissören Sylvain Chomet hade bland Jacques Tatis efterlämnade material hittat Illusionisten, ett manus som han tog sig an. En tecknad Jacques Tati spelar en trollkarl som anar slutet på sin karriär som underhållare och satsar på en turné på andra sidan Engelska kanalen. Vemod är bara förnamnet på den stämning som genomsyrar filmen från den första bildrutan till den sista. Landskapen är nedtonat idylliska och stadsbilderna charmigt patinerade.

Historiskt viktig person

Den som gillar Jacques Tati är definitivt inte ensam. Våra egna utlåningssiffror på hans filmer är höga. Att filmexperterna anser att han tillhör de verkligt stora i branschen bekräftas i 1001 filmer du måste se innan du dör då tre av hans sammanlagt sex långfilmer är inkluderade. Ingen dålig utdelning för en filmskapare som lär ha varit en extrem perfektionist, med en inspelningstakt som kunnat få den mest förhärdade producent att gråta blod.

Om du har ett användarkonto här på Minabibliotek, kan du i databasen Pressdisplay läsa artikeln "Byn Jacques Tati satte på kartan" i DN kultur.

Läs mer om Jacques Tati på engelska Wikipedia, IMDB och Jacquestati.com.
(Länkarna öppnas i nytt fönster)

Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto av statyn i Saint-Marc-sur-mer: zamito44