Den amerikanske musikjournalisten Neil Strauss har skrivit biografier om Marilyn Manson, Mötley Crüe och porrstjärnan Jenna Jameson. För vår krönikör är hans böcker som goda vänner.
I know, it's only rock'n'roll but I like it. En talande sammanfattning av hur det brukar låta när jag försöker frälsa de ovetande för denne amerikanske journalist och biografiförfattare. Visst, smaken är delad och vi människor är olika, men alla, egentligen alla, borde väl kunna läsa och uppskatta Neil Strauss? Förmodligen är det inte så. Det kan nog vara en generations- och kulturfråga. Fast ändå.
Strauss började sin karriär som uppskattad musikjournalist på bland annat Rolling Stone, innan han 1998 slog sig på spökskrivargebitet. Förstlingsverket var
The long and hard road out of Hell, en biografi i samarbete med Brian Warner, även känd som
Marilyn Manson.
Strauss stora styrka
är att han genom sin språkbehandling och berättarbegåvning kan göra vilken person som helst intressant. Det skulle inte falla mig in att läsa en ”vanlig” biografi över chockrockaren Manson, vars upptåg ofta känns mer än sökta. Men Strauss finner personen bakom fasaden.
Där lurar enligt The long and hard road out of Hell fortfarande en nördig, tanig kille som gör allt för att upprätthålla illusionen om den farliga rockstjärna han så gärna vill vara.
Ett par år senare kom utropstecknet och klassikern
The dirt. Att utnämna en bok till en klassiker är inget man gör lättvindigt, men i det här fallet tvekar jag inte. The dirt handlar om åttiotalsrockarna Mötley
Crües
uppgång och fall, i ett moln av kokain och lösa förbindelser.
Vad är det nu som är så spännande
med det, det är väl bara att slå upp veckans nummer av Aftonbladet Klick eller Hänt extra? Till den som tänker så kan jag bara rekommendera att man snarast tar sig an boken för att bli överbevisad. Förhoppningsvis har Umeå stadsbibliotek numera ersatt sitt totalt sönderlästa exemplar.
The dirt är helt enkelt en modern helvetesvandring, en uppvisning i storhetsvansinne och galenskap. Ingenting var för lågt eller för dumt för de fyra trasiga individer som tillsammans bildade ett rockband i det tidiga 80-talets Los Angeles. Fanns det en drog skulle den provas, alla mänskliga relationer nöttes ner och förstördes. Så småningom även den mellan "bröderna" i bandet.Distanslöst
Till skillnad från den beräknande och intellektuelle Marilyn Manson behövde Mötley Crües medlemmar aldrig anstränga sig för att spela rockstjärnor. Distanslösheten fanns där redan från början, kanske på grund av kaotiska barndomar och en och annan saknad hjärncell.
Det är symptomatiskt
att boken sedan flera år tillbaka är en större draghjälp för de kvarvarande bandmedlemmarna än de gamla skivorna. Nya biografier och dokumentärer fortsätter att komma ut och man spinner vidare på att exploatera sin tragiska historia, dock utan hjälp av Neil Strauss.
Han gick sedan vidare genom att spökskriva biografier tillsammans med
Dave Navarro
(Red Hot Chili Peppers) och porrskådespelerskan Jenna Jameson.
Boken om Dave Navarro har jag ännu inte läst men Jenna Jameson-boken
Att älska som en porrstjärna
är också den fascinerande, välskriven och sorglig läsning. Jenna Jameson säger sig förstås vara nöjd med sitt yrkesval och verkar även ha haft osedvanligt god kontroll på sin karriär och hur hon valt att exponera sig själv. Den positiva tonen till trots är det tydligt att en utsatt uppväxt fortsätter hemsöka henne i allt hon gör.
Efter alla biografier om stora egon
vände sig Neil Strauss slutligen till sig själv och verkade inte gilla det han såg. Han upptäckte en blyg, ointressant person som inte attraherade det motsatta könet det minsta.
Självbiografin Spelet
(2005) skildrar hur Neil Strauss steg för steg går in i rollen som professionell "pick-up-artist", det vill säga en sorts modern Casanova som med hjälp av olika tekniker kan få vilken kvinna som helst på fall.
Neil Strauss skapade en sorts raggningshandbok i samarbete med andra hobbycasanovor världen över och antog artistnamnet Style. Med hjälp av ny frisyr, utstuderad klädstil, en samling beundrande lärjungar(!) och förstås oräkneliga nedlagda kvinnor kände han sig till sist oövervinnerlig. Givetvis är det där historien börjar gå överstyr och urarta i det typiska Strausska syndafallet.
Den stora frågan en kvinnlig läsare
av Spelet ställer sig är förstås om man själv skulle vara dum nog att falla för alla professionella förförarknep som listas i boken. Handen på hjärtat, nog skulle det vara trevligt att bli tilltalad på krogen av en man som ställer roliga, udda frågor, är intresserad av vad man har att säga och inte kommer med ansträngda komplimanger. Själv tror jag nog att Spelet kan fungera utmärkt!
För närvarande verkar Neil Strauss spinna vidare på att förvalta reglerna från Spelet trots att han i sitt privatliv tagit avstånd från livsstilen.
Det ska bli spännande att se
vad nästa bokprojekt kan komma att bli. Med sitt lättflytande och varierande språk och känsla för att bygga upp spänning skulle Neil Strauss nog bli en utmärkt romanförfattare. Han har en sällsynt förmåga att ge liv och personlighet åt de människor han skildrar, och hans sköna sätt att skriva gör att biografierna tål mer än en omläsning.
Neil Strauss böcker är som goda vänner jag inte vill säga upp bekantskapen med.
Verklighetsbaserade berättelser är väldigt efterfrågade just nu. Det kan skyllas ett generöst utbud och en tydlig trend där många väljer att skriva om sitt eget och andras liv. Men det kan också säga något om vår tid.