Romaner, dagbok och biografi

Det är nu fem romaner som har kommit ut på nytt. Den första och mest kända, som också blivit film, Ensam i Berlin följdes av Hur ska det gå för Pinnebergs, Varg bland vargar, På livstid och slutligen 2018 Hackendal ger sig aldrig. Dessutom har man gett ut en dagbok från Falladas tid i fängelse under krigets slutskede, I mitt främmande land, samt en nyskriven biografi om honom av Peter Walther.

Hans Fallada, vars riktiga namn var Rudolf Ditzen, föddes 1893 och dog 1947. Att skriva under pseudonym var ett villkor från fadern, domaren och kammarrättsrådet Wilhelm Ditzen, för att sonen skulle få ekonomiskt stöd under sina första år som författare. Namnet tog han från bröderna Grimms sagor där Falada var namnet på en talande häst som sade sanningen och Hans var från Lycko-Hans.

Kaotiskt liv

Hans Fallada hade ett kaotiskt liv med sprit och drogmissbruk, fängelsedomar för bedrägerier och dråpförsök på sin hustru. Han blev tvångsintagen på sinnessjukhus efter att som 16-åring ha dödat sin bäste vän och sedan skjutit sig själv i ett till hälften misslyckat försök till dubbelsjälvmord.

Efter vårdtiden fick han praktik som lantarbetare på ett gods, vilket senare ledde till flera anställningar på olika lantgods. Bedrägerierna utförde han på olika gods där han var anställd som bokhållare för att ha råd med sitt missbruk av sprit, morfin och kokain.

Redan under skoltiden visste han att han ville bli författare och allt han upplevde använde han sig av i sitt författarskap. Hans liv speglas i romanerna, arbetet som bokhållare på lantgods, missbruk och illegala spelklubbar återkommer i den stora romanen Varg bland vargar.

Skildrar samtiden

I romanen På livstid skildrar han en präktig småborgare och nykterist som går i konkurs och börjar dricka hejdlöst för att till slut bli tvångsintagen. Boken skrev han i fängelset efter att han raserat sitt äktenskap under en återfallsperiod i missbruk som slutade i mordförsöket på hustrun.

Problematiskt förhållande till makten

Det stora problemet i Hans Falladas författarskap är förhållandet till makten. Han valde att stanna i Tyskland och fortsätta vara verksam som författare under nazitiden ända till slutet fastän han hade erbjudanden om arbete utomlands.

Han kände att han inte kunde verka någon annanstans. Nyutgivningen av hans böcker började som sagt med Ensam i Berlin, den anti-nazistiska roman som Fallada skrev i det Sovjetockuperade Östberlin alldeles efter kriget.

De följande böckerna i utgivningen har inte haft några tydliga politiska värderingar, men så i den sista av romanerna som givits ut, Hackendal ger sig aldrig, så ställs läsaren för en mycket märklig upplevelse. Boken är liksom Ensam i Berlin baserad på en verklig händelse. Gustaf Hackendal, en gammal droskförare som i protest mot bilarna och den nya tiden gör hästdroskfärd från Berlin till Paris och tillbaka.

Nazistisk propaganda

Bokens egentliga huvudpersoner är de tre sönerna, den äldsta som är förtryckt av fadern och kämpar för sin kärlek till den fattiga och sjuka sömmerskan och deras barn, mellanbrodern som är en samvetslös fifflare och socialdemokratisk karriärist, och till sist bokens hjälte den yngsta sonen som känns alltigenom sympatisk ända tills han blir en hängiven nazist.

Den märkliga upplevelsen jag refererar till är att efter att ha dragits in i en medryckande och stark berättelse upptäcka att man tar del av nazistisk propaganda.

Det kan förstås inte ha varit lätt att vara författare i Tredje riket, bokens slut ska ha varit dikterat av Joseph Goebbles. Romanen var tänkt som grund för ett manus till en tysk storfilm men filmen blev aldrig av. Hans Fallada skriver i I mitt främmande land, fängelsedagboken, hur han alltid avskytt nazisterna och hur han fängslades efter att ha blivit angiven som anti-nazistisk. Han hade också tidvis yrkesförbud.

Insikt med obehaglig eftersmak 

Till hans försvar kan också sägas att han hade judiska vänner och även i den ”pro-nazistiska” Hackendal ger sig aldrig inte skrev något antisemitiskt utan till och med låter sin huvudperson innan han går med i partiet fråga: "Vad har ni egentligen emot judarna?"

Hans Fallada skriver i ett brev efter kriget till sin nederländske översättare att han hade att välja på att skriva boken eller hamna i läger, och att han kände skuld för varje rad han skrev.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Tony Samuelssons kontrafaktiska roman Kafkapaviljongen där huvudpersonen som är författare tvingas välja på att skriva i samarbete med regimen eller att vara fängslad i ett fiktivt nazistiskt Sverige.

Utgivningen av Hackendal ger sig aldrig bidrar onekligen till en bredare förståelse för Hans Falladas författarskap och större insikt i de strömningar som fans i trettiotalets Tyskland. Men det är en bok som ger en obehaglig eftersmak.