Språkforskare, komiker, författare, regissör, programledare. Fredrik Lindström är en populärkulturell diversearbetare som vill förstå människan.
Bakom hans skämt och fyndiga iakttagelser finns en ambition att sprida kunskap och insikt. Fredrik Lindström, känd från radio, tv, böcker och filmer, drivs själv av att söka svaret på den grundläggande frågan "Vad innebär det att vara människa?".
Analyserar svenskheten
Fredrik Lindström
har turnerat med sin enmanshow
Svenskar är också människor
i över tre år och publiken fortsätter att strömma till. I Umeå blev det till och med en extraföreställning i början av mars eftersom biljettrycket var så stort.
Föreställningen går i korthet ut på att Fredrik Lindström med humorn som metod analyserar vad svenskhet är och vad den innebär för oss som lever med den. Det är mycket skratt och igenkänning, samtidigt som han levererar tänkvärda budskap som stannar kvar även när fnissningarna tystnat. Det handlar mycket om att förpacka saker på rätt sätt säger han.
Idén till föreställningen kom från tv-produktionen
Världens modernaste land
som i sju avsnitt skildrade den svenska mentaliteten.
Den extrema svenska kulturen
– Jag hade planerat allt jag ville ha sagt i tv-serien, men folk sitter inte och tittar på sju program i rad. De flesta människor ser lite här och lite där och zappar mellan kanalerna. Tolkningarna bland dem som sett programmet skilde sig väldigt åt. Förhoppningsvis fanns en majoritet som förstod sentensen men där fanns allt från de som tyckte att jag var överdrivet nationalistisk till det motsatta - de som tyckte att jag förbjöd all form av nationalistisk känsla och stolthet.
Publikens vitt skildra tolkningarna gjorde att Fredrik Lindström ville göra en grej där han pratade om ämnet, från punkt A till punkt B, i ett sammanhang så att det skulle bli väldigt svårt att missförstå.
Vad vill du att publiken ska gå hem med för tankar efteråt? – En insikt om att vi svenskar lever i en ganska extrem kultur, en snabb utvecklingskultur som hyllar rationalitet och förändring. Där förändring är ett självändamål som vi har ett väldigt högt förtroende för samtidigt som vi har ett dåligt förtroende för oss själva, säger Fredrik Lindström
Svenskars tilltro till förändring
Den bild många svenskar har av Sverige som "landet Lagom" stämmer inte riktigt med verkligheten. Vi är utpräglade individualister som är så obekymrat positiva till förändring att vi riskerar att förlora kontakten med vårt kulturella förflutna och därmed tidigare generationer menar han.
Svaret på varför vi svenskar bejakar förändring i så stor utsträckning finns i historien. På 1800-talet tvingades det fattiga Sverige göra helt om, lyckades vända utvecklingen och bilda en välfärdsstat. Svenskarna blev plötsligt bra på något, nämligen förändring.
– Jag vill att vi ska få ett större förtroende för människan, säger Fredrik Lindström.
Ny diktbok om kampen inom oss
Fredrik Lindström har precis (våren 2010) kommit ut med boken
Evolutionen och jag kommer inte överens. Han beskriver den som en lång temadikt med ett naturvetenskapligt tema om den ständiga kampen i oss mellan kortsiktiga och långsiktiga motiv.
– Ens medfödda impulser vill käka glass och njuta för stunden medan främre frontalloben vill göra förnuftiga saker som att pensionsspara. Det pågår en strid i varje enskild människa mellan evolutionsförutsättningarna och individjaget, på gott och ont, säger han.
I det moderna samhället har vi har kommit att nedvärdera våra basbehov med konsekvensen att människan byter bort sina fungerande basfunktioner, som att sova gott på nätterna, mot yrkesframgångar berättar Fredrik Lindström.
Gillar vardagsorienterad poesi
Hans tidigare bok
Jag är en sån som bara vill ligga med dig
är också en diktsamling.
– Men förlagen är väldigt rädda för rubriceringen diktsamling, då säljer boken bara i 800 exemplar. Det är en smal balansgång. Om du går på biblioteket och drar ut en diktsamling på måfå är det ofta svårtillgängligt, jagcentrerat och centrallyriskt. Men det finns också mycket bra lyrik.
Fredrik Lindström gillar en hel del av det som kommit fram i form av estradpoesi och poetry slam på senare år, men även en del mer "traditionella" poeter.
–
Solja Krapu
är en av mina favoriter och jag gillar
Kristina Lugn
väldigt mycket. De skriver båda en humoristisk vardagsorienterad poesi. Men sen gillar jag
Tomas Tranströmer
också, och såna riktiga metaforbögar. Och så har jag ett intensivt förhållande till
Adam Zagajewski. Han är min Nobelpriskandidat.
Fredrik Lindström läser mest lyrik och biografier. Noveller ibland men inte så många romaner.
Föredrar autentisk fiktion
– De skönlitterära författare jag tycker om har ett tydligt autencitetsdrag, som
Hjalmar Söderberg
och
Somerset Maugham
som ofta väver in självbiografiska upplevelser. Det är så mycket intressant som hänt på riktigt genom historien att jag inte kan uppbåda tid och kraft för att läsa fiktion.
Kanske är det hans strävan efter att förstå samhället, historien och människan som gör att han hellre ägnar sig åt att fördjupa sig i nutida och dåtida verklighet. Det han hela tiden återkommer till är frågeställningar kring vad människan är i sig själv, under ytan. Vilka våra gemensamma nämnare är och frågor kring tid och rum samt individ och kollektiv.
– Jag har hållit på några år med en avhandling där ämnet är det svenska riksspråkets historia och tillkomst. Men jag har ingen kåthet på akademiska titlar så jag vet inte om jag kommer att skriva den färdig. Det lutar snarare åt att jag kommer integrera de saker jag forskat kring i en mer bred och populärvetenskaplig form.
Fredrik Lindström berättar att det han gör, i form av TV-program, föreställningar eller vad det kan vara, gör han för sig själv.
– Jag kan inte räkna ut vad andra vill ha. Jag måste föreställa mig vad som skulle intressera mig, om jag vore intresserad av svensk mentalitet. Jag är kräsen på att det ska vara intressant och stimulerande.
Bakgrund: Språkvetare, underhållare, författare, regissör med mera. Bor: I Stockholm Bokmärke: Jag läser alltid med penna så det brukar vara den eller skyddsomslaget. Litterär gestalt du gillar: Ture Sventon. Åke Holmberg var en god stilist som skrev renodlat och elegant i sin enkelhet. Ska man skriva litteratur för en 12-åring i Sverige på 1950-talet kan man inte göra det bättre än han gjorde. Bok jag skulle vilja hälsa på i: Någon Dickensbok. David Copperfield, Oliver Twist, Bleak House eller något sånt. Jag har en vurm för den perioden. Dickens hade en fantastisk förmåga att göra världen otroligt lättbegriplig, men man måste vara på rätt humör för honom eftersom allt är så svart eller vitt. Det finns många triumfatoriska ögonblick i hans böcker men jag tror jag skulle åka dit och sitta med någon av de underbart goda och missförstådda och bara trycka deras händer. Bok jag läst flest gånger: Den skrattande polisen av Sjöwall-Wahlöö. Fast hade du frågat mig när jag var fyra hade jag svarat Duktiga Annika. Böcker jag gillar, som Doktor Glas, läser jag om flera gånger. Det är som att gå in i ett rum som man trivs i.