Inför en oförglömlig föreställning i Umeå på 1980-talet kom Allan Edwall in på scenen svartklädd, något rund om magen. Med polotröja och svarta byxor. När han för ett ögonblick böjde sig framåt kunde man i glipan mellan tröja och byxor skymta de hängslen som hjälpte till att hålla byxorna på rätt plats i förhållande till rondören.

Allan Edwall ägde scenen

Men när han väl försett sig med en av de vitmålade masker med vilkas hjälp han kunde växla mellan de olika rollerna i det mest kända av alla antika dramer var förtrollningen redan där. Spelet hade börjat och vare sig hängslen eller kalaskulor kunde distrahera oss. Han höll oss fängslade i dramat om kung Oidipus som han själv kallat dramernas drama och tragediernas tragedi.

Världens första och mest raffinerade deckare är hans sammanfattning av den ödesmättade historien om en man som dödat sin far, gift sig med sina dagars upphov och störtat sitt land i allmänt elände.

I teatersammanhang brukar man säga att vissa skådespelare har en väl utvecklad scenisk närvaro. De inte bara finns där, de äger själva scenen. Allan var en sådan. Han behärskade inte bara replikerna, texten, han var en tystnadens och pausernas mästare.

Som i Doktor Glas som var en av Allan Edwall största succéer som även visades i Umeå i slutet på 1980-talet. När publiken bänkade sig fanns doktor Glas redan på scenen. Sittande vid sitt skrivbord med ryggen mot publiken hade han den trots sin bortvända sits ändå helt i sin hand från första stund.

Att spela sig själv

I Allan Edwalls bok Mellan liv och död finns ett förord som är en smärre guldgruva för den som vill veta mer om hur Allan såg på skådespeleriet, sitt eget och andras. Han beskriver den metod som han hämtat från Stanislavskij och som bland annat innebär att man som skådespelare måste begripa en situation inte bara med intellektet utan med sina fem sinnen och att man alltid spelar sig själv, sitt eget jag.
 
I det här förordet berättar också Edwall att han en gång i ett samtal med Vilhelm Moberg frågat honom varför han inte skrivit en självbiografi. Svaret var att han saknade kännedom om bokens huvudperson. Kanske kände han själv på samma sätt, det här förordet ger i alla fall en bild av yrkesmänniskan Edwall, det privata höll han för sig själv.

Att han var en man med stor integritet och med stora krav både på sig själv och andra förstår man när man läser Johan Erlandssons Då kan man lika gärna kittla varandra – en bok om Allan Edwall från 2009. Boken bygger på ett 80-tal intervjuer med kollegor och vänner och är ett måste för alla som vill veta mera om A.E.

Teaterdirektör - på film och i verkligheten

Fram träder bilden av en idealist som aldrig sålde sig, en rastlös arbetsnarkoman som avskydde kallprat och ”vars hjärta aldrig upphörde att slå för de minsta, för barnen, för de utsatta. För luffarna och för rövarna.” Här finns också en förteckning över alla roller han spelat på teater och film och de han själv regisserat.

Sanslöst mycket hann han med. Rollen som teaterdirektör spelade han i Fanny och Alexander och i verkliga livet blev han det själv på sin ägandes teater Brunnsgatan 4. Där fick han äntligen full kontroll över det som kom att visas på scenen. Teaterns värld och verklighetens kom att smälta samman i hans liv.

Med TV serien Hemsöborna och filmen Emil i Lönneberga blev Allan en av de riktigt stora, en av våra mest populära skådespelare. Varje avsnitt av Hemsöborna sågs av i snitt fem miljoner tittare och han fanns med i åtta av de filmer som gjordes efter Astrid Lindgrens böcker. Undra på att han blev folkkär och efterfrågad.

Att både ha förmågan att skriva meningsfulla, poetiska vistexter och dessutom kunna ge dem en självklar musikalisk dräkt är få förunnat. På slutet av 70-talet visade Allan att han talang för bådadera. Till en början var han inte alls inne på att själv framföra sina visor men gav efter för den massiva uppbackningen från sina vänner.

Han är en humoristisk pessimist har någon sagt, och så är det. "Fumlig, ful och dyster" börjar hans Dystervals och genom sitt maximalt molldränkta stämningsläge blir den riktigt uppiggande i allt sitt elände. Vass samhällskritik samsas med vemodiga reflexioner över kärlekens vedermödor och livets obevekliga framfart som i Den lilla bäcken, hans kanske mest kända visa:

Jag samlar tid
som musen samlar skulor.
Till livets byggnad
samlar jag på år.
Ty allting stort och starkt
är byggt av smulor.
Och sanningen av ångrad lögn består

Många filmroller hann han göra och de stora regissörerna stod på kö för att jobba med honom.
Några rollfigurer minns man särskilt väl. Som den olycksdrabbade flottaren August i Jan Troells mästerverk Här har du ditt liv och den änglalike kyrkvärden Algot Frövik i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna.

Lättsammare roller som bokhandlaren i Bokhandlaren som slutade bada och skomakaren i Vem älskar Yngve Freij har kompletterat bilden av en unik  skådespelare med en alldeles särskild röst och utstrålning. För att inte tala om alla Astrid Lindgrenfigurer som han för alltid kommit att förknippas med.

Tre filmer hann han också regissera, varav en är ett litet mästerverk: Åke och hans värld. Den bygger på en roman av Bertil Malmberg och är en suveränt lyckad filmatisering av en barndomsskildring i klassikerklass. Sexåringen Åke ser på den skrämmande och obegripliga vuxenvärlden med oförstörd blick i en ömsint film som berättar om en svunnen värld men som träffar rakt i hjärtat på barnet inom oss.

Så välgjord in i minsta detalj och med en rollbesättning som imponerar. Martin Lindström som spelar huvudrollen är ofattbart bra och ett med sin roll på ett sätt som är ovanligt bland barnskådespelare.

och i böckernas…

Någon självbiografi blev det alltså inte men väl några romaner. Alltifrån debutboken på 1950-talet Protokoll, en egenartad och stillsamt skruvad berättelse i dagboksform, Ljuva läge, en burleskt annorlunda barndomsskildring, till Limpan, en salt skildring av alkoholproblematikern Sture Charles Linbergs hopplösa kamp mot Vård- och Byråkratsverige och Engeln, historien om den lindrigt sagt slitne privatsnoken Bertil Engelbrekt och hans inte helt regelboksmässiga arbetsmetoder.

Att läsa Allan Edwalls böcker är som att höra hans egen röst. En röst som i många former finns bevarade till eftervärlden, som inläsare av barnböcker till exempel. Är det så olyckligt att du missat hans inläsning av Nalle Puh så finns räddningen nära! En högtidsstund väntar! Låna och lyssna! Ingen kan låta så "puhig" som Allan.

Text: Hans Millgård, Umeå stadsbibliotek
Foto: Pressbild från National.se, fotograf: Siri von Essen

Lyssna till Allan Edwalls Den lilla bäcken på Youtube