Hennes böcker fick blandade recensioner, men läsarkretsen var hängiven och inväntade otåligt "årets Lang" som alltid levererade pusselmysterier enligt ett återkommande mönster av brutala mord, romantik och puttrig småstadsmiljö.

Maria Lang, pseudonym för Dagmar Lange, var inte bara författare. Hon var också litteraturvetare, arbetade som studierektor och lektor vid Ahlströmska skolan i Stockholm mellan 1948 och 1974, som operakritiker i Veckojournalen och hon gjorde sig känd som samhällsdebattör och feminist.

Nyutgåvor och filmer

Under våren 2013 kan alla Maria Lang-nostalgiker se fram emot tre nyutgåvor om kriminalkommissarien Christer Wijk, litteraturstudenten Puck och hennes partner Einar Bure: Mördaren ljuger inte ensam, Farligt att förtära och Inte flera mord. Sex av hennes böcker har också filmats och kommer att visas på bio och i TV; Mördaren ljuger inte ensam, Kung Liljekonvalje av Dungen, Inte flera mord, Rosor, kyssar och döden, Farliga drömmar, och Tragedi på en lantkyrkogård.

Sorg och lycka i barndomen

Att skriva på nätterna stämde överens med hennes biologiska dygnsrytm, sa hon själv. Dygnsrytmen och läshuvudet fick Dagmar Lange från sin pappa, som hon aldrig hann lära känna. Han dog i brusten blindtarm när hon var liten, men hon skulle känna en stark identifikation med honom under hela sitt liv. Pappan, Clas, hade varit en begåvad journalist och redaktör för Bergslagernas tidning. Mamma Elsa gifte om sig, nya syskon kom till världen och familjen flyttade till Nora. Lyckan infann sig på så sätt till slut i Dagmars Langes liv.

Läshungern kom tidigt och ur den växte intresset för mordhistorier fram. Hon läste pojkböcker, flickböcker, indianböcker, Anne på Grönkulla, Tom Sawyer och klassiker. Den bok som skulle påverka henne mest var detektivromanen Månstenen av Wilkie Collins. Senare blev också Agatha Christies och Stieg Trenters böcker inspirationskällor och samlarobjekt.

Mördaren ljuger inte ensam

Dagmar Lange var besatt av mordhistorier. Hon läste allt kom över när studieledan blev stor under universitetstiden. När hon till slut inte hittade mer att läsa växte längtan att skriva själv. Hon delade intresset med en kurskamrat och ett första försök till en mordhistoria kom till. Föremålen för deras litteraturvetenskapliga avhandlingar gjordes om till deckarens huvudkaraktärer. Filosofen Pontus Vikner i Dagmar Langes avhandling omvandlades till en snygg, piprökande och kaffepimplande kommissarie, Christer Wijk. 

Samarbetet avbröts och boken hamnade i byrålådan, men lusten att skriva levde kvar i Dagmar Lange. Hon gav inte upp tanken på att skriva en pusseldeckare på egen hand. 1947-48 åkte hon till Nora och skrev sin första bok Mördaren ljuger inte ensam. En författarvän tog sig an hennes manus och kontaktade direkt Norstedts som sedan blev hennes förlag. Eftersom hon var rektor på en skola blev det viktigt att ha en pseudonym och Dagmar Lange blev istället Maria Lang.

Hon blev själv chockad av succén och de fina recensionerna. Pengar började rulla in och hon fick plötsligt en ekonomisk frihet som hon inte upplevt tidigare. Av framgången blev hon också inspirerad att skriva mer. Och mer blev det.

Det perfekta mordet

Dagmar Langes besatthet märktes också i en detaljrikedom i hennes berättelser. Nästan alla mord begås i Skoga, täcknamn för hemstaden Nora. Skogas gator, kvarter och även autentiska personer är beskrivna i detalj och i Nora arrangeras fortfarande mordvandringar i Maria Langs fotspår.

Idéer till sina berättelser fick hon under promenader på nätterna. Maria Langs alter ego i böckerna, Almi Graan, barndomsvän till Christer Wijk, är den som beskriver Skoga genom sina promenader. 

Avvägda giftdoser blandades i brännvin, glögg, körsbärspraliner, karameller, hostmedicin och specialdrinkar. Det gick så långt att de hittade en perfekt mordmetod, som var omöjlig att spåra enligt det rättskemiska laboratoriet. Maria Lang valde att inte lära svenska folket att utföra det perfekta mordet och ändrade intrigen.

Texterna skrev Dagmar Lange för hand och halvsystern Ingrid, som bodde i Danmark, renskrev på skrivmaskin. Hon var den enda som kunde tyda handstilen.

Levde två olika liv

Dagmar Lange beskriver i biografin Vem är du? Dagmar Lange eller Maria Lang hur hon levde ett dubbelliv där hon lystrade till namnet Maria i en värld och Dagmar i en annan. Men hon kunde hantera sina två identiteter, leva med dem och växla mellan dem. Vem hon var egentligen? Å ena sidan en ensamvarg och nattuggla som trivdes med sin ensamhet och som aldrig skulle bilda en egen familj, å andra sidan egensinnig, finurlig och humoristisk med en stor vänkrets och många järn i elden. Och inte minst besatt av berättelser om mord.

Text: Ingrid Magnusson, Minabibliotek.se 
Foto: Sjöberg foto