Det finns många böcker som jag läst och som jag sedan återkommer till, igen och igen. Att läsa om är något helt annat än att läsa en riktigt bra bok för första gången. Jag har ibland plockat upp en bok på kvällen för att sedan, ett okänt antal timmar senare vända sista sidan, titta upp och bestört konstatera att det snart är morgon.

 

Det är nästintill en febrig upplevelse att läsa de där riktigt bra böckerna och att läsa om är närmast en nödvändighet för mig. Förälskelse må kunna uppstå vid första ögonkastet, men kärlek växer fram över tid. Det är en trygghet för mig att inte överraskas och för varje återbesök så hittar jag något nytt som jag inte tänkte på förra gången och jag behöver inte skynda för att hinna ifatt historien.

 

Framför allt två böcker ur min hylla hamnar gång efter annan i händerna på mig. Den första är Och likväl rör hon sig av Charlotta Cederlöf. Det är en bok för den unga tonåringen om den unga tonåringen men i själva verket är det en bok för alla.

 

Den är fantastiskt fin, ibland hjärtskärande, oerhört enkel och uppfriskande fri från pretentioner. Under de där nätterna när sömnen uteblir är det Och likväl rör hon sig som jag plockar upp för att hitta ro i Annas och Johans förvirrade tonårsförälskelse.

 

Första gången jag läste den gick jag själv i sjuan eller åttan och kunde känna igen mig i allt. Tio år senare får den mig att sentimentalt tänka tillbaka och minnas de där kalla vinterkvällarna då man vägrade ha mössa på sig för att inte se töntig ut och då den idealiska fredagskvällen bestod av att i små grupper lyckligt stå och frysa på Åhlénstrappan, i hopp om att bli tilltalad av någon snygg kille, gärna ”någon äldre”.

 

Den andra boken får mig att vilja lära mig tjeckiska, för vilken upplevelse det måste vara att läsa Milan Kundera på originalspråk! Tills vidare läser jag helst på engelska då den översättningen känns mer levande än den svenska.

 

Varats olidliga lätthet är till dags dato den bästa bok jag läst och även den bok jag oftast återkommer till, både faktiskt och i tanken. Ibland måste jag plocka ned den och bara sådär i förbigående leta reda på något av mina favoritpartier; kanske det när Kundera genom sina karaktärer kåserar om hur livet kan ses som ett ändlöst eko av sig självt, ett ständigt genrep eller hur ett helt livslopp reduceras till ett fåtal, av upprepandets vana, nötta nyckelord i folks minnen.

 

Jag tycker om hur han tar upp det oangenäma med kroppen som själens förgängliga boning och hur fundamentala teman behandlas utan att boken blir svår eller otillgänglig. Och jag kan absolut inte sluta läsa när Thomas ständiga älskarinna Sabina tar emot honom iförd inte mycket mer än ett plommonstop. Det är dekadent, sensuellt, sorgligt och romantiskt samtidigt och hela tiden.

 

Första gången föll jag handlöst för den omöjligt lyckliga men ändå konstanta kärlekshistorien mellan Thomas och Thereza, men andra gången och alla gånger därefter har jag nästan mer uppskattat hur Kundera kliver in i historien och inte räds för att ta den största platsen med sina filosofiska instick.

 

Det är även få författare som i sina böcker så rättframt avslöjar sina karaktärer som fantasifoster födda ur flyktiga ögonblick och som ändå får läsaren att känna för dem med sådan intensitet.

 

Jag har spenderat många timmar med Kundera och ser fram mot många, många fler. Andra böcker som det är synd att bara besöka en gång är Den vidunderliga kärlekens historia av Carl-Johan Vallgren, Middlesex av Jeffrey Eugenides, Johan Ajvide Lindqvists Människohamn och när jag väl tagit mig genom den till omfång och till innehåll imponerande Blonde av Joyce Carol Oates för första gången så ser jag fram mot en snar och fördjupad omläsning.

 

På återläsande!

 

Text: Kristina Viklund, låntagare

Foto Charlotta Cederlöf: Ann Ek

Foto Milan Kundera: Aron Manheimer