Som femåring fick Astrid berättad en saga för sig som påverkat henne synbart i hennes eget sagoberättande. Sagan var Prins Florenstan eller sagan om jätten Bam-Bam och fen Viribunda av Anna Maria Roos. I sin barndomsbeskrivning berättar Astrid: ”Denna Edit, välsignad vare hon nu och alltid, läste för mig sagan om jätten Bam-Bam och feen Viribunda och satte därmed min barnasjäl i gungning som ännu inte riktigt avstannat.”

Sagan publicerades första gången i sagohäftet Silvervit 1908 och handlar om prins Florestan i landet Pamfylien, som inte får gå utanför slottsträdgården för att hans far är rädd att den elake jätten Bam-Bam ska göra prinsen illa. Sagan innehåller många av de ingredienser vi senare återfinner i Mio, min Mio som publicerade 1954.

Den faderliga kärleken, slottsträdgården, vallpojken med flöjten, vänskapen mellan de båda pojkarna och fågelsången i trädgården finns återberättat av Astrid Lindgren på hennes alldeles egna sätt.

En annan inspirationskälla till Mio, min Mio tycks Helena Nybloms saga Ringen ha varit. Den trycktes första gången 1925 i Bland tomtar och troll med berömda illustrationer av John Bauer. Sagan börjar: ”Det var en gång en prins som var ute och red i månskenet.”

När Mio och Jum-Jum har ridit över Morgonljusets bro och satt sig tillrätta vid Brunnen som viskar om kvällen, får de höra gamla bortglömda sagor. En av dem kommer Mio särskilt ihåg och identifierar sig med – den inleds med Helena Nybloms rader ovan.

I sagosamlingen Nils Karlsson Pyssling som Astrid Lindgren gav ut 1949 finns en liten vacker saga vid namn En natt i maj. Den handlar om en flicka som vaknar en natt och ser en älva sitta och gråta på fönsterbläcket. Hon får reda på att älvan mist sin klänning och inte kan vara med sina vänner på balen, varvid hon skänker henne sin näsduk som klänning.

Denna saga har sin motsvarighet i Anna Wahlenbergs Älvkungens bal där huvudpersonen istället är älvan som mist sin slöja och hamnar hos mjölnardottern som hon övertalar att låna henne sin brudslöja.

Astrid Lindgren vidareutvecklar den tidiga konstsagan till vad vi idag kort och gott kallar saga. Hon vinklar perspektivet så att det uteslutande är barnets, och det är ofta hennes egna erfarenheter från sagans värld som ligger till grund.

Barnen i Astrid Lindgrens sagor lider ofta - Mio saknar sin far, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta är dödssjuk, Barbro i Allra käraste syster längtar efter sällskap och Göran i I Skymningslandet kan inte gå. Och denna brist driver dem in i fantasins värld. En värld som ibland är parallell med den trista vardagen, men ibland är helt och fullt fantastiskt verklig – och där kan de äntligen uppnå sina drömmars mål.


Text: Jenny Berggren, Robertsfors bibliotek